The Balvenie 12 Doublewood

The Balvenie 12 Doublewood
43%
100 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Speyside
Provad 2012-02-11

Lagrad först lagrad på vanliga (dvs. förmodligen trötta, använda för många gånger för att kunna kallas ex-någonting alls) fat, för att sedan slutlagras "a few months" sherryfat. Etiketten på baksidan av buteljen betonar vikten av värdeord som "traditions, care and craftsmanship" och "independent family company". Man får ju ta saker med en nypa salt. Detta familjeföretag är W. Grant & Sons, alltså företaget bakom blended whiskyn Grants, som äger just då, bland andra, Balvenie och hennes systerdestilleri Glenfiddich. Ser ni en viss likhet mellan Grants och Glenfiddichs trekantiga flaskor? Yep. Finns en anledning.

Både Glenfiddich och The Balvenie återfinns i det som nu för tiden brukar kunna betraktas som skottlands whiskyhuvudstad (efter de tragiska nedläggningarna i Campbelltown, mer om detta snart), Dufftown, i området Speyside (som i sin tur tillhör de östra delarna av högländerna), om vilken det finns ett gammalt rim som lyder "Rome was built on seven hills and Dufftown stands on seven stills", från den tiden det låg sju aktiva destillerier här (Glenfiddich, The Balvenie, Mortlach, Kininvie, Dufftown, Glendullan och Pittyvaich, varav Pittyvaich nu är nedlagt). Om någon råkar bry sig så är det tydligen så (enligt wikipedia, säkert uppemot tio år sedan jag läste boken själv) att en stor del av handlingen i Harry Potter och Fången Från Azkaban utspelar sig i närheten av Dufftown...

På plats har man även ett eget tunnbinderi och är ett av de få destillerier som tillhandahåller en ansenlig del (cirka 20% vill jag minnas) av sitt eget maltbehov i sitt mälteri, och är ett relativt stort destilleri volym- och kapacitetsmässigt med sina nio kopparpannor (4 wash- och 5 spirit stills).


Doft:
Kokos och vanilj. Kryddigheten, fruktigheten och blommigheten balanserar. Där gömmer sig en syrlighet som påminner om ett mineralrikt mousserande vin. Lite såpa någonstans, mörk sesamolja och brända popcorn. En trevlig nötighet och lite gröna äpplen. En spänstig doft som avrundas av en stadig sherrykaraktär, och med ett bra djup.

Smak:
Rik och krämig smak. Oljig och kraftfull men ändå maltsöt och lite sherrykryddig. Apelsin. Maltsötman hänger kvar och fortsätter växa på ett imponerande sätt en riktigt bra stund, och ger med sig för eftersmaken precis innan det blir övermäktigt. Avrundas av mjuka och lite lagom rostade fattoner. En jästig sötma dyker upp i eftersmaken. Fatkaraktären tar över efter en stund, men drar mer åt det runda och mjuka hållet och den rostade karaktären avtar.

Genomgående finns en stabil och trevlig karaktär av honung och nötighet, som i kombinationen med den oljiga kroppen inte egentligen är stereotypt Speyside, utan drar mer åt högländerna västerut (även om det är hopplöst att försöka klassificera whisky efter lokal tillhörighet egentligen, då det finns en enorm bredd inom små områden). Blommigheten och de lite lätt parfymerade egenskaperna vittnar dock helt klart mer om Speyside än något annat.

Summering:
En stor och komplex whisky, trots sin relativt ringa ålder. Ett praktexempel på hur en väl avvägd slutlagring på bra fat kan ge en whisky ytterligare en dimension. Bara en liten, liten antydan till den dammiga och uttorkande egenskap som karamellfärg kan ha på whisky, även om detta till stor del kan komma från faten också.