Best Bräu Premium Red Beer

Best Bräu Premium Red Beer
5,4%
33 cl
Det egna ölskåpet
Italien
Provad 2012-02-28

Återigen så är det skralt med information. Bryggeriet verkar inte ens ha en hemsida, så ni får nöja er med att veta att det kommer från San Martino i Italien, och att den var en gåva från vår fantastiskt trevliga hotellvärd Stefano i Pozza di Fassa.



Doft:
Lite murkig humledoft, bitter, som att tugga på granbarr (fråga inte hur jag vet det...). Känns väldigt tjeckisk i sin doft. En påtaglig beska finns redan i doften, och ackompanjeras av en sötma som från malt som inte har jäst ut helt och hållet, samt lite rostad ton från karamellmalten. Jag lyckas upptäcka pyttelite citrus efter en stund.

Smak:
Ganska tunn smak. Rostningen i malten och malten i sig dominerar smakbilden på ett behagligt sätt. Humlen skänker en markerad beska och trevlig fräschör. Precis när ölet träffar tungan så förnimmer jag lite jordgubbskräm, men det försvinner väldigt fort. Efter en stund i glaset så växer en betydligt större fruktighet fram. Ingen direkt eftersmak alls.

Summering:
Ett lätt och ganska okomplicerat öl. Som ett mellanting mellan halvmörk tjeckisk lager och sydeuropeisk ljus lager, men med betydligt mycket mer karaktär än det senare. Dessvärre lever inte riktigt smaken upp till det doften lovar, men det är ett fullgott matöl eller något att dricka när man sitter och snackar lite strunt med kompisgänget.

Quizsöndag

Ingen rast och ingen ro! Direkt hemkommen från alperna med en färg på näsan som medförde erbjudande om att till jul vikariera för Rudolf och lysa vägen för tomtefar, och rakt in på Biskopen för att låta hjärnan komma tillbaks till den vanliga rutinen hemma, och bevaka vår plats i quiztabellen som god (men inte nöjd) tvåa.

Svaneke In Your Pale Face IPA
6.5%
30 cl
The Bishop's Arms, fat
Danmark
Provad 2012-02-26

Inte mycket information att tillgå här, tyvärr. Inte mycket mer än att de som inte är så hemma på det här med geografi nu får lära sig att Svaneke ligger på Bornholm. Något som speglas av formen på etiketten, vilken har ungefär samma form som ön.


Doft:
Jästig sötma och tropisk fruktighet. Mycket passionsfrukt och granatäppeljuice. Lite multivitaminvarning på det hela. Det fortsätter dyka upp nya frukter ju mer man doftar, och alltihop känns väldigt sött.

Smak:
Fyllig och påtagligt besk. Phew. Ingen multivitamin alltså. Fruktigheten viker av från det söta och går mot det syrliga och friska. Gräsig och ytterligare ett fullt glas granatäppeljuice. En minst sagt konstig smoothie av alltihop. Något bränd karaktär i eftersmaken.

Summering:
Den gick väl kanske inte in som någon storfavorit, men det var gott med en ordentlig over-the-top-ale efter allt vin och blek lager som gällde under den föregående veckan. Lite för söt och fruktig, även om kroppen och fylligheten, som fick mig att tro att den skulle vara betydligt starkare än 6.5% och en viss beska kämpar för att bära upp det hela

-------------------------------------------------------------
De Molen Hemel & Aarde
10.3%
30 cl
The Bishop's Arms, fat
Nederländerna
Provad 2012-02-26

Hemel & Aarde betyder himmel & jord (vilket tydligen också var namnet på Nederländernas bidrag till Eurovision Song Contest i Birmingham 1998, jag antar att det ligger rätt i tiden att komma med sån fakta nu...) och är en riktigt kraftfull imperial stout gjord på rökt malt från whiskydestilleriet Bruichladdich (uttalas ungefär "brokladdie").


Doft:
Pang! Rökig och kraftfull. Hade jag fått den i ett mindre glas och inte sett färgen hade jag nästan kunnat förväxla den med ett glas Laphroaig, med den torra, kärva rökigheten. Men så har jag inte kommit mig för att prova någon Bruichladdich ännu, eftersom ingen är snäll nog att bjuda mig på det. Nåväl, tillbaka till ämnet! Under röken ligger en angenäm fruktighet och en liten sälta. En generös mängd kaffe. Lite fisk eller rom, som med tiden drar åt det nästan ruttna hållet. Trevligt eller obehagligt? Samma balansgång som Springbank lyckas så bra med.

Smak:
Rostad och rejält torr, rökig smak. Stora skedar kakaopulver ökar på känslan av torrhet. Bränt gummi. En fruktighet kommer fram med lite tid i glaset, samtidigt som de ruttna karaktärsdragen nästan växer sig övermäktiga, innan de slutligen ger med sig för en rejäl bit saltlakrits som avslutar hela kalaset.

Summering:
En påtagligt whiskyartad öl, som i mitt tycke låg någonstans mellan Springbank och Laphroaig. Minst sagt tillfredsställande, och räckte mycket länge, utan att vara dryg eller svårdrucken. Om detta är den karaktäristik som man hittar hos Bruichladdich så måste jag ta och införskaffa en flaska så fort finanserna tillåter och möjligheterna finns!

Birra di Fiemme Fleimbier

Birra di Fiemme Fleimbier
4.8%
33 cl
Hotel Montana, Pozza di Fassa, flaska
Italien
Provad 2012-02-20

Ytterligare en lokal variant från Birra di Fiemme som serverades på hotellet, och som även fick följa med hem för senare avnjutning.


Doft:
Frisk humledoft. Torr, med mycket harts. Tallbarr och färsk koda. Mycket stor skogskaraktär. En viss fruktighet gömmer sig där också med citrus- och flädertoner. En rostad karaktär som drar åt bränt trä på ett sätt som är ovanligt för ett ljust lageröl. Nästan lite askfat. Fast på ett bra sätt.

Smak:
Ännu mer frisk humle. Citrusen tar ett steg tillbaka och låter flädersmaken spela fritt. En behaglig gräsighet ligger tillsammans med citrusfrukterna i bakgrunden och kompar flädersången. Det hela avrundas med en liten tesked honung i eftersmaken.

Summering:
Ytterligare ett öl som inte uppskattades av mina medresenärer. Märkligt nog. Väldigt subtil i sin nyansering, men ändå lättillgänglig och frisk i typiskt sydeuropeisk stil. Helt klart ett kvällsöl efter en dags skidåkning och en rejäl middag.

Birra Di Fiemme Larixbier Birra Rosso

Birra Di Fiemme Larixbier Birra Rosso
5.6%
33 cl
Hotel Montana, Pozza di Fassa, flaska
Italien
Provad 2012-02-18


När man är ute och reser får man ju passa på att prova på det lokala utbudet. Detta är ett öl som jag upptäckte när jag var här nere för tre år sedan. Birra di Fiemme (alltså öl från Val di Fiemme, Fiemmedalen) är ett litet bryggeri som har funnits sedan 1999 och tillverkar fyra ölsorter, en birra rossa, som är ungefär som en red ale, en ljus lager, en weizenbier och en saison, och jag hoppas på att klämma in samtliga under min vistelse här nere.


Doft:
Mjuk bärighet, viss syra. Smultron och övermogna björnbär. Påtagligt söt och lätt karaktär. Avrundas med lite vildhallon.

Smak:
Rosévinskaraktär. Lätt och frisk bärighet domninerar smaken, och balanseras av en liten rostad karaktär och en måttlig men ändå påtaglig fyllighet från karamellmalten balanserar den syrliga bärigheten, maltsötman och den något brända beskan.

Summering:
Ett antal av mina medresenärer har varit föga imponerade av detta öl och kallar det för blaskigt och menlöst. Sen råkar i och för sig detta vara ungefär samma falang som står utanför bussen efter en dags skidåkning och bälgar i sig Royal Export och Harboe Classic. Deras omdöme är alltså inte nödvändigtvis mycket att gå på, och min mening är att det är ett välgjort öl, där smakbalansen sitter där den ska, och nyanserna samspelar på ett väldigt bra sätt. Ytterligare bevis på att man inte ska ta så hårt på vad andra säger om sånt här, man kan bara gå på sin egen bedömning. Utom när det gäller mig då, för det jag skriver här, det är inte som jag tycker, det är sanningen!

Mikkeller Santa's Little Helper 2011

Mikkeller Santa's Little Helper 2011
9.1%
37.5 cl
Det egna ölskåpet
Belgien
Provad 2012-02-16

Mer gott från Mikkeller får ta och sätta punkt för denna gången. Nu kommer det nog bli ganska sporadiska inlägg framöver, då jag kommer åka iväg och åka skidor en vecka, men jag hoppas att Italien har mycket trevligt att bjuda på att skriva om när jag kommer hem igen! Och eftersom skidåkningsveckan för mig är som julafton så passar det sig med en julöl, tycker jag!

Förra årets utgåva bryggdes i Belgien på De Proef Brouwerij och är en belgisk extra stark brown ale kryddad med diverse julkryddor. En av dessa, samt en av föregående årgång ligger på lagring för framtida jular.


Doft:
Stor, knäckig doft med ett väldigt välutvecklat djup. Enbärsris och vördbröd. När den är kylskåpskall sticker en lite kärv alkoholdoft igenom, men det försvinner när de andra smakerna öppnar upp sig med lite värme. Rostad och nästan lite läderartad. Efter en stund i glaset och lite temperatur så kikar även lavendelblommor och jordgubbskräm fram.

Smak:
Djup smak, kraftigt rostad, men med en slikeslen munkänsla utan tillstymmelse till alkohol. Stor och saftig maltighet som uppmuntrar djupa klunkar. Förrädisk, alltså. Sen kommer själva juligheten fram. Gott om mörk sirap och ingefära. Andra kryddor finns där också, men inte lika tydligt. Jag tycker mig finna toner av både rosé- och grönpeppar. Avrundas med en rejäl klunk svart kaffe på mörkrostade bönor.

Summering:
Tung och kraftfull, som sig bör till jul. Definitivt inget till själva julbordet, dock, för detta öl skulle köra över både sillen och skinkan, för att inte tala om köttbullarna och prinskorven. Detta är ett öl för den senare kvällen, långt efter Kalle Anka, julskinka och tomtens besök (även om tomten kanske tar sig ett glas innan han ger sig ut i kylan). Under förutsättning att man inte hällt i sig alltförmycket glögg dessförinnan, man vill ju inte att julen ska bli alldeles för rolig. Eller?

Springbank 10

Springbank 10
46%
70 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Campbeltown
Provad 2012-02-15


Strax innan sekelskiftet 1800-1900, och strax innan sviterna av Pattisonkraschen gjorde sig bemärkta så fanns det i Campbeltown 34 destillerier. Efter år av krig, ransonering och förbudstid i USA fanns det 1925 bara två stycken kvar, varav Springbank var det ena och Glen Scotia var det andra. Man tillverkar också i Springbanks destillerilokaler Hazelburn och Longrow, vilket är två av de destillerier som inte överlevde, där Hazelburn är trippeldestilerad och inte rökt, och Longrow är kraftigt rökt (50-55 ppm), med Springbank som ett mellanting (12-15 ppm). Man har också blåst liv i ytterligare ett gammalt destilleri i staden, nämligen Glengyle, men inget därifrån lär hamna på butikshyllorna förrän tidigast 2014, och de kommer inte saluföras under namnet Glenguyle då det redan finns en vatted malt (alltså en blend mellan olika single malt-sorter utan tillskott av grainwhisky) med detta namn, utan det kommer säljas som Kilkerran

Campbeltown är en fiskeby som ligger ute på västkusten, på Kintyre-halvöns (omsjungen av Paul McCartney) östra kust, och man säger ofta att det finns associationer i smaken därefter, främst med en typisk kustsälta och rå, vissa säger till och med rutten fisk eller fiskrens. Låter det gott? Det får vi väl ta och undersöka!


Doft:
Mjuk, varm och torr rökighet som är väldigt mild i sin karaktär. Där finns en påtaglig sälta som lättas upp av en mjuk, inbjudande doft av rund frukighet och färska plommon. Rå fisk, nästan lite rutten, rent utav. Något frän doft, små antydningar till chlorin. Druvig sötma. Överraskande avsaknad av någon påtaglig fatkaraktär.

Smak:
I smaken finns däremot betydligt mer av fatkaraktären, även om det känns som ganska trötta fat. De ger mest en ekig rondör, och inte så mycket mer. Lite vanilj och lite rostad karaktär. Röken är mer påtaglig än i doften, och åtföljs av lite bränt gummi. Smaken är tung och bestämd, men balanseras av en liten, ungdomligare spänst från gröna päron och råa morötter. Mörk choklad hänger tungt över hela smakbilden, tillsammans med en stor fyllighet, nästan gräddig. Fortfarande lätt och frisk och fortfarande spänstig i sin maltiga ungdomlighet, och en eftersmak där fruktigheten växer sig tydligare. Det hela avslutas med långa vågor av rök som sköljer över gommen, tillsammans med en lite kärvare sälta.

Summering:
Ingen sommarwhisky, direkt. Tung och respektingivande med ett praktfullt djup, trots sin ringa ålder, så det skulle kunna finnas en liten del i denna blandning som är betydligt äldre än tio år. Att skriva smaknoteringarna fort nog var en utmaning, för det kom hela tiden nya smaknyanser som krävde sin rättmätiga uppmärksamhet. Väldigt välbalanserad allt som allt, inte minst i förhållande till ålder och smakrikedom. Helt klart en favorit, och jag är inte ensam om att tycka så.

BrewDog Winter Porter

BrewDog Winter Porter
6.2%
33 cl
Det egna ölskåpet
Skottland
Provad 2012-02-14

Dags för en brygghund till! Denna levererades till och med med ett vackert litet julpoem på etiketten, underhållande läsning! Vidare kan man läsa att den är kryddad med kakao, chili och "festive spices", vilket man väl får anta rör sig om de typiska julkryddorna.


Doft:
Typisk söt porterdoft. Relativt framträdande humleton med lite skogsaktiga dofter (barr och jord), samt med lite andra spännande dofter, förmodligen från de tillsatta kryddorna, men dessa är inte särskilt distinkta till en början i alla fall, annat än möjligtvis kakaon som hjälper till att förstärka de rostade choklad- och kaffetonerna som hör en porter till.

Smak:
Här ger sig kryddorna till känna på ett helt annat sätt än i doften. Inte minst kakaon och chilin, som ju vid detta laget är att räkna som en klassisk kombination. Bland kryddorna kan man i alla fall hitta kryddnejlika och kardemumma. I eftersmaken finns en mjuk vaniljton och lite smörkola som ger balans åt helhetsintrycket.

Summering:
Stadigt och värmande vinteröl, perfekt när det faller tätt med vita flingor utanför fönstret. Kryddorna var välintegrerade i smakbilden, och trots en potential för bland annat chilin att sticka ut på ett otrevligt sätt så funkade helheten på ett imponerande sätt.

Söndag, och därför Bishop's Arms

Kryddan hade quiz igen, och eftersom vårt lag, som går under det eminenta namnet The Guinness Pigs, låg tvåa i tabellen inför dagens så kunde man ju inte utebli så klart. På kranarna var det inte så väldigt mycket nytt under solen (dock gamla fina klassiker som Oppigårds Single Hop Ale), annat än ytterligare en Mikkeller Single Hop IPA, och en HornBeer-variant, men eftersom jag skulle på konsert sen och behövde bete mig som folk så gick dessvärre HornBeers öl på 11% bort ganska omgående.


Mikkeller Summit Single Hop IPA
6.9%
30 cl
The Bishop's Arms, fat
Danmark
Provad 2012-02-12


Doft:
Stor citruskaraktär som harmoniserade väl med en nästan lite druvig sötma, som ordentligt mogna gröna vindruvor. Nästan lite eldig, dock, vilket inte är någon merit vid den alkoholstyrkan (inte för att det någonsin är det). Den lite vinösa syran blir i det närmaste fränt syrlig. Väldigt in-your-face, och ingen riktig finess.

Smak:
Här var det desto bättre. Den vinösa karaktären gör ölet snarare saftigt än något annat. Eldigheten är borta. Maltkroppen är stadig och fin, med en liten rostad karaktär som påminner lite om bränt gummi. Beskan är klart och tydligt markerad.

Summering:
En lite råare och inte så värst subtil IPA. Däremot är det roligt med humlesorter som man aldrig ens har hört talas om, och den druviga karaktären tilltalade mig definitivt.

-------------------------------------------------------------
Avery Brewing White Rascal
5.6%
35.5 cl
The Bishop's Arms, flaska
USA
Provad 2012-02-12

Avery Brewing är ett i raden av hantverksbryggerier ifrån Colorado. Deras produkter håller generellt sätt hög kvalité, men det är ingen av dem som för tillfället gör sig påmind som något så väldigt speciellt i mitt minne.

Detta öl är en witbier efter belgisk modell. Witbier är besläktat med tysk weißbier, med skillnaden att man i bryggprocessen för en witbier inte mältar det vete man använder, i alla fall inte allt, vilket bidrar till att ge en  syrlig ton, samt att man ofta tillsätter kryddor så som apelsinskal och koriander, vilket man generellt sett inte gör med en weißbier, då detta bryter mot det bayerska reinheitsgebot som lagstadgades 1516, och som fastslog att öl endast fick bestå av malt, humle, jäst och vatten.


Doft:
Grapefrukt och syrliga gelégodisbitar på marmelad. Väldigt söt och samtidigt syrlig. Lite nässelsoppa i doften, tillsammans med det man kan förvänta sig i ett öl av belgisk witbier-typ, nämligen koriander och apelsinskal, som jag sedan läste på flaskan och kunde konstatera att dessa faktiskt var tillsatta under bryggprocessen.

Smak:
Saftig och kryddig. Ännu mer av marmeladgodiset kikar fram i smaken med sin sötma och sin syrlighet, just från det omältade vetet. Det finns en viss gräddig fyllighet i kroppen som får en ytterligare rondör med lite diskreta honungstoner. En fruktighet som påminner om grapefrukt och honungsmelon.

Summering:

En välgjord och fruktig witbier, helt klart gjord enligt alla konstens regler, och ett definitivt tillfredsställande öl, men kanske inget som nödvändigtvis går till historien. Dock värt att prova om man får chansen och inte är så bekant med witbier i övrigt.

Malmö Brygghus Pale Ale

Malmö Brygghus Pale Ale
5.6%
75 cl
Det egna ölskåpet
Sverige
Provad 2012-02-11

Malmö Brygghus är inhysta i lokaler som för länge, länge sedan faktiskt var ett bryggeri. Nu för tiden ligger där också en chokladfabrik, som om jag inte minns fel ägs av brygghusets ägares bror, som bland annat tillhandahåller kakaon för bryggeriets fantastiskt goda Cacao-porter.


Doft:
Murkig och gammaldags humledoft, som en väl insutten soffa på en pub eller så. Humletonerna är distinkt brittiska, skulle troligtvis kunna röra sig av någon variant från Golding-familjen med sin tunga blommighet. Efter ett tag finns där nästan lite toner av rått kött eller blod. Blodgrape och pomerans ligger där i bakgrunden.

Smak:
Gräsig och blommig. Väldigt frisk, nästan syrlig, men med en tydligt markerad beska. Färskpressad citronsaft, samt en bra maltkropp som avrundas med lite honung. En väldigt söt kolasmak med någon form av julkryddning. Inte överdrivet spännande egentligen, men solid och välgjord.

Summering:
En väldigt välgjord, gammaldags pale ale, där man inte har låtit varken alkoholstyrka eller torrhumling ta överhanden, utan här är det ett bestämt bett från humlebeskan som håller i taktpinnen och bestämmer vart vi ska. Mycket bra!

The Balvenie 12 Doublewood

The Balvenie 12 Doublewood
43%
100 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Speyside
Provad 2012-02-11

Lagrad först lagrad på vanliga (dvs. förmodligen trötta, använda för många gånger för att kunna kallas ex-någonting alls) fat, för att sedan slutlagras "a few months" sherryfat. Etiketten på baksidan av buteljen betonar vikten av värdeord som "traditions, care and craftsmanship" och "independent family company". Man får ju ta saker med en nypa salt. Detta familjeföretag är W. Grant & Sons, alltså företaget bakom blended whiskyn Grants, som äger just då, bland andra, Balvenie och hennes systerdestilleri Glenfiddich. Ser ni en viss likhet mellan Grants och Glenfiddichs trekantiga flaskor? Yep. Finns en anledning.

Både Glenfiddich och The Balvenie återfinns i det som nu för tiden brukar kunna betraktas som skottlands whiskyhuvudstad (efter de tragiska nedläggningarna i Campbelltown, mer om detta snart), Dufftown, i området Speyside (som i sin tur tillhör de östra delarna av högländerna), om vilken det finns ett gammalt rim som lyder "Rome was built on seven hills and Dufftown stands on seven stills", från den tiden det låg sju aktiva destillerier här (Glenfiddich, The Balvenie, Mortlach, Kininvie, Dufftown, Glendullan och Pittyvaich, varav Pittyvaich nu är nedlagt). Om någon råkar bry sig så är det tydligen så (enligt wikipedia, säkert uppemot tio år sedan jag läste boken själv) att en stor del av handlingen i Harry Potter och Fången Från Azkaban utspelar sig i närheten av Dufftown...

På plats har man även ett eget tunnbinderi och är ett av de få destillerier som tillhandahåller en ansenlig del (cirka 20% vill jag minnas) av sitt eget maltbehov i sitt mälteri, och är ett relativt stort destilleri volym- och kapacitetsmässigt med sina nio kopparpannor (4 wash- och 5 spirit stills).


Doft:
Kokos och vanilj. Kryddigheten, fruktigheten och blommigheten balanserar. Där gömmer sig en syrlighet som påminner om ett mineralrikt mousserande vin. Lite såpa någonstans, mörk sesamolja och brända popcorn. En trevlig nötighet och lite gröna äpplen. En spänstig doft som avrundas av en stadig sherrykaraktär, och med ett bra djup.

Smak:
Rik och krämig smak. Oljig och kraftfull men ändå maltsöt och lite sherrykryddig. Apelsin. Maltsötman hänger kvar och fortsätter växa på ett imponerande sätt en riktigt bra stund, och ger med sig för eftersmaken precis innan det blir övermäktigt. Avrundas av mjuka och lite lagom rostade fattoner. En jästig sötma dyker upp i eftersmaken. Fatkaraktären tar över efter en stund, men drar mer åt det runda och mjuka hållet och den rostade karaktären avtar.

Genomgående finns en stabil och trevlig karaktär av honung och nötighet, som i kombinationen med den oljiga kroppen inte egentligen är stereotypt Speyside, utan drar mer åt högländerna västerut (även om det är hopplöst att försöka klassificera whisky efter lokal tillhörighet egentligen, då det finns en enorm bredd inom små områden). Blommigheten och de lite lätt parfymerade egenskaperna vittnar dock helt klart mer om Speyside än något annat.

Summering:
En stor och komplex whisky, trots sin relativt ringa ålder. Ett praktexempel på hur en väl avvägd slutlagring på bra fat kan ge en whisky ytterligare en dimension. Bara en liten, liten antydan till den dammiga och uttorkande egenskap som karamellfärg kan ha på whisky, även om detta till stor del kan komma från faten också.

Fuller's Brewer's Reserve no. 3 Oak Aged Ale

Fuller's Brewer's Reserve no. 3 Oak Aged Ale
9%
50 cl
Det egna ölskåpet
England
Provad 2012-02-10

Ytterligare en specialare från Fuller's, som släpptes hos Systembolaget den första februari. Lagrad i 800 dagar på fat från skotska låglandsdestilleriet Auchentoshan (uttalas ungefär "ockentoshun") och ytterligare slutlagrad på flaska. Här finns minsann ingen hejd på premiumiseringen inom dryckesindustrin. Då är bara frågan, är det verkligen värt de tre åren det tar att skapa en öl av detta snitt? Vi undersöker!


Doft:
Stor och nästan sirapslik, intensiv maltsötma. Kolakarameller och en rund fruktsötma. Russin. Väldigt mörkt bröd. Rostade mandlar. En aning fänkol och röd paprika. Ett plåster som har suttit på för länge, varit med ett par duschar och något pass på gymmet. Läder och krutrök. En kolad, bränd karaktär, förmodligen från ex-bourbonfaten. Förpackningen anger tyvärr inte hur länge whiskyn har legat på faten och om de är first-, second- eller refills. Med tanke på priset så får man anta att det är ganska gamla och trötta fat, även om bourbonfat är förhållandevis billiga.

Smak:
Inledande tonerna drar åt det vegetabiliska hållet med lite blandade grönsaker. Frusna, gröna ärtor sticker ut. Tung, nästan vaxig munkänsla. Koda och harts. Skalet från gurkor. Mycket spännande. Något nedtyngd av smakerna av vax och koda, det känns som att den har mer att ge. Vi får se vad som händer med lite tid i glaset. Efter en stund framträder en intensiv fruktighet. Något syrligt element, och något som definitivt påminner om just Auchentoshans tolvåriga. Tydligt whiskykaraktär. Får testa denna tillsammans med ett glas Auchentoshan imorgon. Långt bak i eftersmaken dyker det upp lite pappkartong, kokos och mandelmassa. Och folk som känner mig vet att jag är galen i mandelmassa! Allra sist, en liten släng av chili och vitpeppar.

Summering:
Ett mäktigt öl att dela eller, som det föll sig i mitt fall, som räcker två kvällar. Även med gott om tid i glaset (efter en halvtimme så är fortfarande inte ens halva flaskan gången) så känns den fortfarande lite knuten, så jag är glad att jag passade på att köpa två så att jag har en som kan stå till sig och mogna några år, och då blir det en ny rapport! Det finns ett djup här som inte går av för hackor. Ett öl för stora beslut. Stora, men helst inte viktiga med tanke på alkoholhalten.

Fuller's Past Masters Double Stout

Fuller's Past Masters Double Stout
7.4%
50 cl
Det egna ölskåpet
England
Provad 2012-02-09

En installation i Past Masters-serien, där man helt enkelt har grävt fram specialrecept från gamla bryggmästare på Fuller's och bryggt på nytt. Just denna är andra utgåvan (den första var XX Bitter, som för övrigt var riktigt bra!), och bygger på ett recept daterat till den fjärde augusti 1893, som det står på buteljen " a time when 'stout' meant 'strong'.


Doft:
Bränd brödskorpa. Lätt rökighet. Kryddig, som fänkolsfrön och koriander. Pepprig, ungefär som stekytan på en fläskfilé. En liten träkaraktär. Sågspån. Som träslöjdssalen i skolan efter att man hade städat. Lite paprikapulver.

Smak:
Sötaktig, som mörkt nybakat bröd. Mörk choklad och russin. Tung och enormt fyllig kropp, men harmonisk och välgjord. Eftersmaken bjuder på ännu mer brödskorpa, och chokladtonen har lättat upp och drar mer åt ljusare choklad eller till och med krämig chokladmousse.

Summering:
Det är sällan som Fuller's lämnar en besviken, och detta är definitivt ingen besvikelse heller. Den bästa stout som har lanserats på länge, enligt mig. I alla fall om man räknar bort imperial stouts. Tung, kraftig och mustig, men balanserad och med lång, härlig eftersmak. Synd att den inte går att få tag på längre, för jag hade absolut velat ha ett par flaskor till.

Glengoyne 10

Glengoyne 10
40%
70 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Highlands
Provad 2012-02-07

Glengoyne påstår sig ha den långsammaste destillationsprocessen av alla skotska maltwhiskydestillerier, för att skapa en så subtil och nyanserad smak som möjligt. Eftersom man helt och hållet låter bli att röka sin malt med torv så marknadsför man sin whisky under en slogan som lyder "The real taste of malt". Ett ganska djärvt påstående att komma med, kan tyckas. Vi får väl se om de kan backa upp sitt snack!


Doft:
Nog luktar det malt, alltid. En stor, kraftig sötma som påminner om nybakat bröd, eller en vetedeg på jäsning. Påtagligt jästig doft som harmoniserar bra med tonerna av honung, nötter och karamell. Jag hittar även lite ljung och äpplen samt torkade frukter.

Smak:
Vanilj, kryddor och en ordentligt rostad beska från faten. Lätt malt som exploderar längst fram på tungan med en överraskande kraftig och tungt oljig kropp i gommen. Lång och kraftig eftersmak fortsatt kryddighet från faten. Lite lätt syrlig och frisk, men samtidigt tung och harmonisk för sin ålder. I sista slängen av eftersmaken dyker det helt plötsligt upp lite after eight som ytterligare gör intrycket friskt, som till slut övergår i en mjuk touch av mörk choklad.

Summering:
Minst sagt intressant. Så frisk men ändå med ett sånt djup. Väldigt imponerande, och till ett väldigt rimligt pris dessutom. Får nog se till att skaffa mig den 17-åriga också snart, som jag har hört mycket gott om.

En dansk och en skånsk (och en Bellman?)

En sväng till till Bishop's Arms i Lund, som verkar bli någon slags stående inslag på söndagar här. Nåväl, en del kul blev det i alla fall!

Mikkeller Nelson Sauvin Single Hop IPA
6.9%
30 cl
The Bishop's Arms, fat
Danmark
Provad 2012-02-05

Mikkeller är nog det mest kända av de danska småbryggerierna. Där var man tidig med att anamma det amerikanska sättet att göra öl. Det vill säga att inte varar rädda för att experimentera och att servera det hela med extra allt. Sen faller det sig så lyckligt att jag är väldigt förtjust i det här med single hop IPA, IPA gjorda på en enda humlesort där man verkligen kan få lära känna just den typen på djupet, och sen råkar det vara så att Nelson Sauvin är ytterligare en personlig favorit, och är för de flesta svenska öldrickare förmodligen mest bekant som huvudsaklig smakgivare i BrewDogs Punk IPA. Nelson Sauvin är en humlesort från Nya Zeeland, som har fått sitt namn på grund av sin karaktär som har mycket gemensamt med Sauvignon Blanc-druvan som odlas med stor framgång på just Nya Zeeland.


Doft:
Intensiv och djup sötma. Blommande svartvinbärsbuskar. Mmm, Sauvignon Blanc, som sagt. En tydligt ton av passionsfrukt som man normalt sett inte hittar i en Nelson Sauvin, utan som jag snarare hade identifierat som Chinook.

Smak:
Lite gräsig. Tydlig smak av nässlor, som sagt, anknytningen till Sauvignon Blanc är påtaglig. Lite diesel och gummi. Som att stå på en parkeringsplats i minusgrader i alperna och byta från pjäxor till skor vid sidan av en buss. Fruktsötman är mindre påtaglig i smaken än i doften, men där finns den typiska smaken av svarta vinbär. Efter en stund dyker det upp en bränd karaktär som harmoniserar väl med sötman som tittar fram ungefär samtidigt.

Summering:
En single hop-IPA som gör Nelson Sauvin rättvisa i allra högsta grad.

-------------------------------------------------------------
Lundabryggeriets Björnen Sover Brown Ale
6%
40 cl
The Bishop's Arms, fat
Sverige
Provad 2012-02-05

Lundabryggeriet är väldigt unga på spelplanen vad det gäller svenska öl. I somras var det premiär för deras två första öl hos Bishop's Arms, en IPA och en APA (american pale ale, alltså, inte något primatrelaterat...). Dessa lämnade dessvärre en hel del i övrigt att önska. Minst sagt. APAn var väl ok men inte mer, medan IPAn inte var någon höjdare alls. Sedan dess har man hämtat igen formen ganska rejält med både Djingis (uppkallad efter lundaspexet Djingis Kahn, för alla eventuella utbölingar som läser detta, med ett manus av bland andra Hasse Alfredsson) och Piraten (efter författaren), som har pekat åt helt rätt håll. På senare tid har man dock haft lite miljöproblem med spillvatten och annat, men vi hoppas att detta löser sig snart, för här finns mycket potential, även om man inte är riktigt hemma ännu.


Doft:
Doftar bondgård. Jordig och med en tydlig sälta. Är det nästan lite gödsel där någonstans? Våt halm. En skön, brittisk humlebeska finns där dock.

Smak:
Russin och en rejält murkig humlebeska som våta vedklabbar. Aningen blommig från humlen, med lite harts i smaken. Sen har vi lite rökt korv och nyrostade kaffebönor. Väldigt bred men angenäm smakpalett. Det hela bärs upp av en behaglig och balanserad maltsötma.

Summering:
Helt klart det bästa jag har druckit från bryggeriet hittills. Som sagt en bred men väldigt välkomponerad och balanserad smakpalett. Nu återstår bara ett klagomål egentligen, och det är att jag känner att ölet hade behövt en lite tyngre och fylligare kropp med tanke på alkoholhalten, viskositeten vittnar betydligt mer om ett öl som ligger på samma nivå som en normal brittisk brown ale (cirka 4,5%) än en som ligger på 6%. Lyckas man få till det där på ett bra och balanserat sätt så är man hemma enligt mig. Mycket bra gjort.

Great Divide Hibernation 2011

Great Divide Hibernation 2011
8.7%
35.5 cl
Det egna ölskåpet
USA
Provad 2012-02-04

Efter att ha vaknat i morse och masat sig iväg till jobbet vid 06:20 i 16 minusgrader så började jag allvarligt fundera på att gå i ide. Så då passar det väl bra att avrunda veckan med en Hibernation? Svar ja! Great Divide är ett bryggeri som ligger mig varmt om hjärtat, trots att det ligger i ett väldigt kyligt Colorado. De är specialiserade på öl av den nya amerikanska skolan, det vill säga genuint hantverksbryggeri med volymkontrollen uppskruvad till elva. Ett axplock av deras produkter som jag är väldigt förtjust i är just Hibernation, Yeti Imperial Stout (finns både som ekfatslagrad och ej), Hercules Imperial IPA och Titan IPA, som alla håller hög klass.


Doft:
Jordig doft, och våt sandjord. Skogsmark med en bladning av färska tallbarr och barr eller kottar som ligger på marken och förmultnar. Koda och harts. Honung och kalla våta telöv som ligger kvar i sina koppar här och var i lägenheten (ja, jag tittar på dig, min kära sambo...). En intensiv och påtaglig sötma öppnar upp sig efter en liten stund i glaset, tillsammans med en fruktighet, på bekostnad av de jordiga tonerna.

Smak:
Även på tungan dominerar jordigheten till en början, tillsammans med mineraltoner. Tung och fyllig. Ännu mer barr, kottar och koda, vilket får mig att tro att det finns Amarillo i detta öl. Kallt, halvdagsgammalt kaffe som har lämnats kvar för länge på kontoret, och mörk, mastig chokladtårta. Även här framträder en rund fruktighet från mandariner och ananas tillsammans med en rejäl sötma från den stora, maltiga kroppen som på ett utmärkt sätt bär upp beskan på ett bra sätt.

Summering:
Fantastiskt öl. Har dock för mig att den låg på ytterligare någon volymprocent förra året, men detta steg tillbaka är inte fel. Ger jordigheten ett friare spelrum än vad jag minns från förra årets utgåva, och gör den lite mindre over the top. Man verkar ha prioriterat balans framför extremitet, vilket jag välkomnar.

The Dalmore 12

The Dalmore 12
40%
100 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Highlands
Provad 2012-02-03

Dalmore tillhör Whyte & Mackays portfölj, och därför vilar ett stort ansvar hos W&Ms master blender, en av whiskyvärldens storheter, och en minst sagt färgstark herre, Richard Paterson, även känd som "the nose" (finns exempelvis på twitter som @the_nose). Varför? Ja, dels för att nämnda ansiktsprotuberans lär vara försäkrad för 1.5 miljoner pund. Då har man en skarp näsa. På Dalmore är man fokuserad på att uppnå en god balans mellan bourbon- och sherryfat, med en stor tonvikt på just sherryn. Främst använder man Matusalemfat, något som Näsan själv är noggrann med att påpeka. Hos Dalmore har man även äran (om man väljer att se det så) att ha världens dyraste whisky.


Doft:
Här vankas det sherry vill jag lova! Näsan, hälsa på mina vänner apelsinmarmelad, torkade persikor, en rund och tungt krämig och vaniljladdad bourboun-sötma. Milda, diskreta ektoner gömmer sig på djupet tillsammans med en aning smörkola. Efter en stund i glaset så växer en blommig och lite lätt parfymerad karaktär fram. Väldigt diskreta toner av omogen hasselnöt. En smörighet dröjer sig kvar när man har sänkt glaset från näsan.

Smak:
En mjuk men bestämd maltsötma sprider sig i munnen, med lite rostade toner utmed kinderna medan blommigheten och den torkade frukten sätter sig i förarsätet och styr. En kanelliknande kryddighet tillsammans med tyngre chokladkola lägger sig mitt på tungan och stannar där en bra stund. En något uttorkande egenskap finns där, som hela tiden uppmanar dig till att ta bara lite till. Bara lite till. Kom igen, bara lite till. Fyllighet från sherryn och rondör från bourbounfaten gör denna smakupplevelse komplett. Trots sitt djup så är den fortfarande relativt ungdomlig (på ett bra sätt) och spänstig.

Summering:
Välbalanserad. Fint samspel mellan välvalda fat, 50% bourboun, 50% sherry. Fruktigheten är närvarande, men inte övermäktig, samma sak med fatkaraktären. Fullpackad med smak, men välbalanserad och delikat. Sen gör det ju inget att flaskan är snygg också. Lite väl flashy för vissa, men jag gillar deras design.

Brooklyn Sorachi Ace

Brooklyn Sorachi Ace
7.6%
75 cl
Föräldrarnas ölhylla
USA
Provad 2012-02-03


Brooklyn Sorachi Ace är en Saison, alltså en belgisk ölsort som traditionellt sett har fått spontanjäsa. Man ställde vörten i öppna kar på loft och vindar på bondgårdarna och öppnade fönster och luckor på sommrarna, och lät vilda jästsporer (som senare visat sig snarare leva i träbalkar och liknande än att blåsa in med vinden) falla ner i karen och börja jäsa. Resultatet är ett väldigt torrt, sprudlande öl som ofta brukar kallas för Belgiens svar på Champagne.

Denna metod är av förklarliga skäl inte gångbar i centrala Brooklyn, där det finns betydligt mer avgaser och smog än jästsvampar i luften. Därför har man fått använda tamjäst, den japanska humlesorten Sorachi Ace, och sedan dessutom låtit ölet jäsa ytterligare en gång på flaska, med en jäststam som just används till Champagne, faktiskt. Jag köpte en flaska i somras och delade med familjen, som blev stormförtjusta. Min kära mor skickades in på Systembolaget (där den tillhörde ett tillfälligt parti) för att köpa upp ett antal flaskor som sedan gavs bort i present till en stor del av bekantskapskretsen vid middagar, födelsedagar och annat. Jag hade redogjort för familjen just hur den tillverkades, och stackaren på bolaget fick nog djupa veck i pannan när det kommer in en medelålders kvinna och pratar exalterat om någon "champagneöl"...

På grund av sin likhet med just Champagne och mousserande vin i övrigt så köpte jag faktiskt en flaska att ha till tolvslaget på nyåret, där den gjorde sig utomordentligt bra. Den utsågs 2011 av tidningen Allt om Whisky och allt om öl till årets bästa amerikanska öl, ett par månader efter att jag själv just gett den samma utmärkelse. Detta är absolut ett av mina favoritöl, alla kategorier! Dessvärre vet jag inte hur det ser ut med att få tag på det nu för tiden


Doft:
Typisk saison-doft, med krispiga, gräsaktiga toner med citrus. Citronskal. En underliggande sötma som vittnar om dess ofiltrerade karaktär med både humle- och jästfällning. Väldigt lätt och elegant. Värdig, i brist på bättre uttryck.

Smak:
Torr och frisk smak. Apelsin och citron i generösa givor. Smaken harmoniserar mycket väl med doften och är just gräsig och jästig. Krispigt, nästan knastrande torr smak, bortsett just en liten, liten sötma från jästfällningen. Det är helt klart väldigt mycket bondgård över smakerna, väldigt lantlig.

Summering:
Återigen, ett av mina absoluta favoritöl (för att inte vara så kategorisk som att säga att det är favoritöl nummer ett, utan större konkurrens), och jag kan knappt skriva mina smaknoteringar fort nog, detta är ett öl som får mig att bli eld och lågor! Ligger i ett fint gränsland mellan öl, cider (äkta, torr fransk eller engelsk cider, ingen kemiskt framställd alkoläsk...), torrt och fruktigt, icke fatlagrat vitt vin och Champagne. Det är allt detta, utan att för den sakens skull förlora sin elegans och utan att bli skrikig och "extra allt".

Dugges Gustafs Finger Strong Bitter

Dugges Gustafs Finger Strong Bitter
5.8%
33 cl
Det egna ölskåpet
Sverige
Provad 2012-02-02

I Göteborg finns det en handfull riktigt bra bryggerier, och Dugges är helt klart ett av dem. Gustafs Finger tillhör deras "Göteborgssvit", vilket enligt bryggarna själva är "Gammal svensk tradition kombinerad med brittisk envishet och amerikanskt nytänkande." Enligt Systembolagets hemsida så tycks den ha bryggts på Sigtunabryggeriet, men varken flaskan, deras hemsida eller andra källor verkar styrka detta.


Doft:
Ett jäsande surdegsbröd, russin, grovt mjöl. Små antydningar till humletoner som växer med lite tid i glaset.

Smak:
Brödtonerna växer, men någon mjölighet i smaken finns som tur är inte. En rejält markerad beska och angenäma, fruktiga humletoner. Humlen är dock relativt diskret, och jag hade inte kunnat pricka in Chinook, Brewer's Gold och Cascade om det inte hade stått på flaskan.

Summering:
Ett ganska knutet öl, utan stora smakkaskader, men inte heller enkelt. Komplext, men diskret och balanserat. Inget sticker ut, och inget saknas.

BrewDog Hardcore IPA

BrewDog Hardcore IPA
9.2%
33 cl
Det egna ölskåpet
Skottland
Provad  2012-02-01

BrewDog har sedan starten 2007 utvecklat en enorm följarskara, som är näst intill fanatiska. Allt de gör och släpper, och det är mycket, med två nya släpp på Systembolaget bara i februari, säljer slut på ett kick. Ett par, tre dagar finns de eftertraktade och ofta dyra flaskorna att få tag på om man har tur. BrewDog bryter hela tiden regler och gränser för att skapa något nytt och unikt, och de lyckas ofta storstilat. Bland annat innehar man världsrekordet för världens starkaste öl, The End of History på blygsamma 55%. Såhär vackert förpackad är den dessutom.


Doft:
Djup, mustig doft. Nästan lite mossig, eller som våta vedklabbar. Vörtbröd och russin. Tyngden är nästan skrämmande. Någonting drar åt lite julkryddning, kryddpeppar och nejlikor. Liten citruston från humlen. Aningen parfymerad doft. Lite jordgubbssaft. En blandning av lätta och tunga aromer. Citron och blommande rosor dansar längst upp i doftregistret.

Smak:
Enorm maltkropp. Lägger sig på tungan och gör inga ansatser att flytta på sig. Tung något så fruktansvärt. Men även här finns det en lätthet. Nybakade baguetter som har varit inne i ugnen bara någon minut för länge och fått en lite bränd skorpa. Citrustonerna blir mer framträdande i smaken. Man känner av att där bör finnas en stor, ordentlig beska, men kroppen bär upp det så oerhört väl. Den gör sig bara märkt i eftersmaken.

Summering:
Ett mästerstycke. Tung och lätt, elak och snäll, allting på samma gång, och definitivt med extra allt. Ett riktigt kraftpacket som räcker en hel kväll, eller till och med två. Imponerande på alla sätt och vis.