Maker's Mark Straight Kentucky Bourbon Whisky

Maker's Mark Straight Kentucky Bourbon Whisky

45%

70 cl

Det egna spritskåpet

USA

Provad 2012-01-30

Då var det dags för något nytt, alltså. Lite Bourbon. Precis som whisky så har bourbon och amerikans whiskey. Maker's Mark är faktiskt den enda sorten som använder sig av den skotska stavningen, utan e, medan resten följer den irländska stavningen "whiskey". Till skillnad från whisky, däremot, så måste Bourbon tillverkas på minimum 51% majs, och resten andra former av spannmål.

Det faktum att Bourbon måste lagras på helt nya ekfat ger den dels intensiva fattoner, kryddighet och vaniiljkaraktär, och hjälper dessutom till att förse den skotska whiskyindustrin med nya, fräscha och relativt billiga fat. Det, i kombination med den något enklare karaktären och bristen på mältat korn gör att fatens inverkan är synnerligen kraftfull, och man lagrar därför vanligtvis inte sin sprit lika länge, då faten riskerar att ta överhanden.


Doft:
En elegant och intensiv sötma. En liten aning grästoner. Mogen frukt, lite clementiner. Väldigt påtagliga vaniljaromer från ekfaten. En liten spritighet kikar fram. Aningen smörig.

Smak:
Mycket söt smak, och pigga, fräscha toner av gröna äpplen och lite honung. Mjuk och len och för tankarna omedelbart till pannkakssmet som någon har tappat ner innehållet från en hel vaniljstång i. Avrundas lite elegant med mer honung, en liten nötighet och krämig smörkola. Kanske en aning strössel?

Summering:
Det är inte undra på att Bourbon har börjat bli populärt nu för tiden. En mycket, mycket trevlig dryck måste jag säga. Smakrik och intensiv, men ändå len och snäll. Bristen på den tyngre oljighet och smakrikedom som brukar finnas i maltwhisky gör att alkoholen biter ifrån lite hårdare, men å andra sidan så finns det egentligen ingen anledning att ens jämföra de två, för det är helt olika saker. Lär vara väldigt gott on the rocks där alkoholen dämpas ytterligare och låter krämigheten frodas ännu mer, men det får bli nästa gång. För det kommer bli mer av denna varan, det kan jag lova! Kanske till och med mer Bourbon här, framöver, vem vet?

Ytterligare en dubbel från Biskopen

När Kryddan har quiz på Bishop's Arms i Lund varannan söndag så är det ju bara att infinna sig, inte bara för att svara på invecklade frågor och njuta av underhållande, om än godtyckliga röda trådar mellan (vissa) frågor, utan även för att botanisera bland kranarna och i kylen. En belgare och en amerikan blev det idag. Under quizet så är dock telefoner inte tillåtna, så mina smaknoteringar skrevs ner något i efterhand.

-------------------------------------
Brouwerij de Molen Rasputin.
10.7 %
30 cl
The Bishop's Arms, fat
Nederländerna
Provad 2012-01-29

Ej att förväxla med amerikanska North Coast Rasputin (på grund av detta säljs faktiskt De Molens öl som "Disputin" i USA, har jag hört).


Doft:
Kola och citrustunga humlesorter. Rester av betor från sockerbruket. Mäktigt, mustig doft. Gott om rostade toner, som sig bör i en ordentlig stout.


Smak:
Friskt gräsig i kombination med  med en ordentlig beska och rostat kaffe. I eftersmaken kryper det fram små, syrliga och knappt mogna gröna äpplen.

Summering:
Erbjuder kanske inte riktigt det enorma djup och den smakbredd som man kan hoppas på från ett öl av denna kaliber, och De Molen brukar göra väldigt, väldigt vassa öl. Icke desto mindre ett välgjort öl som var väldigt piggt.


-------------------------------------
Stone Pale Ale
5.4%
35.5 cl
The Bishop's Arms, fat
USA
Provad 2012-01-29

Detta öl bryggs för att fira att Stone har färdigställt sin nya bryggerianläggning. Vi får väl ta och titta om de har något att fira egentligen?


Doft:
Minst sagt blandad doft. långt upp i glaset finns det aromer som påminner om stall och ruttnande hö. Tungt och mustigt. Längre ner i glaset finns det lättare, friskare dofter som vilda smultron som fortfarande inte är helt och hållet mogna, och något lite artificiellt som jag förknippar med schampo.

Smak:
En markerad beska biter tag i tungan och håller kvar medan en halmsmak sveper genom munnen. Humletoner av rivet apelsinskal och färskpressad citron. Kryddig. Kryddorna drar mot kanel och enbär. Enbären i kombination med citrustonerna får associationerna att söka sig mot gin.

Summering:
Lätt, frisk och kryddig pale ale, väldigt somrig och fullpackad med smak. Det står helt klart att Stone har något att fira med sin nya anläggning!

Glenfiddich 18 Ancient Reserve

Glenfiddich 18 Ancient Reserve
43%
100 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Speyside
Provad 2012-01-27

Allmän info och övrigt lull-lull relaterat till Glenfiddich kan du läsa här.


Doft:
Mycket påtagligt fruktig. Färska persikor och apelsiner. En sötma som påminner om marmelad hittar vi också. En mild och mjuk fatkaraktär med vanilj kikar igenom efter en stund. Efter ytterligare ett tag i glaset så finns där en liten antydan till kanel.

Smak:
Oerhört saftig. Verkligen. Som saftsåsen som serverades i skolan till julgröten när man var liten. Väldigt, väldigt saftig, men en tydligt fruktig sötma. Fyller hela munnen, men är ändå lätt, diskret och balanserad. Ännu mer marmelad kikar fram, tillsammans med en liten rostad fatkaraktär som drar just mot kanel och andra kryddor, samt väldigt len och mjuk vanilj. Skapar en väldigt subtil väv av smaknyanser.

Summering:
Det borde vara omöjligt för en 18-åring att vara såhär saftig, lätt och spänstig. Det enda som egentligen antyder åldern är att smakerna är oerhört väl sammanvävda och integrerade. Definitivt en whisky som man behöver vara på rätt humör för att uppskatta till fullo. Väldigt, väldigt mjuk och fin. Och inte minst harmonisk, doften och smaken går hand i hand och låter varandra växa.

Braufactum Colonia

Braufactum Colonia
5.5%
33 cl
Det egna ölskåpet
Tyskland
Provad 2012-01-27

Braufactums hemsida är uteslutande på tyska, och då mina kunskaper däri är minst sagt bristfälliga, och etiketten också är på tyska, så har jag tyvärr inte mycket att komma med. Det jag har kunnat sluta mig till är att bryggeriet finns i Frankfurt, och att Colonia är ett "Obergäriges Bitterbier", vilket jag tolkar som en tysk öltyp, besläktad med den tillika övergästa altbieren.


Doft:
Det doftar verkligen genomtyskt i alla fall. Halm, koda eller till och med harts, och en liten, kompakt fruktig kärna. Den typiskt tyska humlebeskan lyser igenom, som tidvis kan påminna om grön såpa.

Smak:
Markerat humlebesk. Maltigheten kommer krypande i eftersmaken och sprider sig i munnen. Halm och nyslaget gräs finns där, tillsammans med något som känns som en blandning av honung och koda. En ganska kärv mineralton hänger med och ger ölet en extra växel och lite pondus. Precis som ett välgjort tyskt öl ska ha. Mineraltonen smakar ungefär som det luktade när man brände magnesium på biologilektionerna i högstadiet.

Summering:
Ett öl som inte kompromissar och inte kommer med ursäkter eller omsvep. Doften klargör vad man ska förvänta sig, och smaken kommer in och bekräftar. Rakt på och skäms inte för att ta plats. Precis vad man kan förvänta sig av ett tyskt öl. Eller av en tysk person för den delen.

Sierra Nevada Bigfoot Barley Wine 2011

Sierra Nevada Bigfoot Barley Wine 2011
9.6%
35 cl
Det egna ölskåpet
USA
Provad 2012-01-26

Så. Barley wine, alltså. Starkt som bara den, smakrikt så det står härliga till, och med en konsistens som har mer gemensamt med sirap än öl. What's not to like? Denna öltyp började byggas under 1870-talet, men det är först på senare år som den verkligen har upplevt en renässans.

Sierra Nevada är ett av de större "småbryggerierna". Då ett antal av dessa bryggerier nu är så stora så att de inte längre enligt amerikansk lagstiftning får kalla sig mikrobryggerier längre (gränsen går vid 600 000 liter om året), så har man valt att använda sig av termen "craft brewers", eller hantverksbryggare, för att signalera att man bryr sig mycket om valet av råvaror och tillverkningsprocesser, med fokus på kvalité framför stora vinstsiffror.


Doft:
Stor och mustig doft. Redan här kan man känna att detta öl har ett djup som heter duga! Kraftig chokladkola och mörk choklad. Som Riesen, ungefär. Fast mycket, mycket mer tilltalande. Fräscha och fruktiga humletoner slår igenom på ett stort sätt, och levererar passionsfrukt och ananas. En mindre del citrusfrukter finns där också. En maltdoft som drar åt nybakat ljust bröd. Med lite tid (sådär en halvtimme-trekvart) så dyker en väldigt blommig, parfymerad doft upp. Mycket intressant! Bara doften får snålvattnet att börja rinna. Det är inte mycket att ge på, bara att sätta glaset till läpparna och dyka ner!

Smak:
Det första som slår emot en är friska grästoner som raskt går över i en gigantisk, tung kropp med massor av rostade toner och just chokladkola, här dock med större fokus på den mörka chokladen och kakaon än på kolan. Beskan hugger tag tidigt och med besked, men ebbar ut relativt fort, för att övergå i just de rostade tonerna. Väldigt lite av fruktigheten av de amerikanska humlesorterna från doften hänger med i smaken. Här är det de mer jordnära brittiska humlesorterna som regerar verkar det som. Eftersmaken hänger kvar som en skön viskning i gommen en riktigt bra stund. Som sig bör när det gäller ett öl av denna styrka så räcker det länge. Riktigt länge.

Summering:
Inte alls dum, men den doftade mer än vad den smakade måste jag påstå. Det blir i och för sig bättre när den har fått stå till sig en stund och lufta sig och komma upp en bit i temperatur framförallt. Lite mer beska hade jag gärna sett, framförallt i eftersmaken. Misstolka inte, det är ett bra öl, men det når inte riktigt hela vägen och jag hade velat se en tydligare likriktning mellan doft och smak, för ett bättre helhetsintryck.

Arran Machrie Moor

Arran Machrie Moor
46%
70 cl
Det egna whiskyskåpet
Skottland, Islands (Arran)
Provad 2012-01-25


Dags att skriva några ord om en väldigt trevlig julklapp! Destilleriet på Arran, som bär samma namn som ön det ligger på, är ett ungt destilleri. Det grundades först 1995, och den första flaskan släpptes ut på marknaden 1999. Machrie Moor är namnet på en torvmosse på ön, på vilken det ligger en stenformation vid namn Fingal's Cauldron Seat. Den största stenen har ett hål utmejslat i sig, där den mytologiska hjälten Fingal lär ha kedjat fast sin favorithund, Bran, som är avbildad på etiketten.

Denna maltwhisky är ganska lätt rökt med sina 14 ppm fenoler (att jämföra med till exempel Laphroaig 10s 55), där ppm står för parts per million. För de som inte är insatta så är det fenolerna, vilka frodas i torvmossarna, som ger whiskyn rökkaraktär och andra, relaterade toner som bränt gummi och kan te sig medicinal. I ren form är fenoler kristaller med stark, stickande doft. Och det är dessutom giftigt. Jättegiftigt, faktiskt. Så pass giftigt så att en dödlig dos ligger på bara 15 gram. Då är det ju tur att även kraftigt rökt whisky innehåller så lite av det, och att det ger så mycket smak. Skulle man få i sig dessa 15 gram i whiskyform så skulle man under en kväll behöva sätta i sig motsvarande 3000 liter Bowmore 12. Och gör du det så garanterar jag att fenolerna är ditt minsta problem!


Doft:
Fruktig, lite citrus. Nyklippt gräs, päron och honung. Torr, torvig rök sticker också igenom i små mängder. Diskreta hintar om lite lakrits på djupet. En viss sälta och ytterst små antydningar till skaldjur.

Smak:
Maltig sötma och en våg av kaffe och kakao forsar fram genom munnen, för att ge vika för honung och mjuka, mogna gråpäron innesluten i en varsam, torr rökighet. Torvkaraktären hänger med längre än själva röken. Eftersmaken ebbar ut ganska snart (inte minst i jämförelse med den GlenDronach som provades tidigare idag), och lämnar en diskret restbeska, balanserad med en liten sötma och en lätt oljig finish. Absolut sist finns någon slags antydan till banan, tror jag bestämt.

Summering:
Något av en motsägelsernas whisky. Torr, kärv rök ställs mot mogen frukt. En lätt munkänsla med en tyngre, oljigare finish. Subtil och nyanserad, men ändå tydlig i sina smaker. Inte den mest världsomvälvande och komplexa vätska som har buteljerats, men det har sin funktion att fylla. Helt klart att klassa som en "mood dram". Och definitivt att klassa som en bra julklapp!

GlenDronach 15 Revival

GlenDronach 15 Revival
46%
70 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Highlands
Provad 2012-01-25

GlenDronach har en lång historia sedan 1826, och har producerat högklassig maltwhisky sedan dess, med ett kortare uppehåll (1996-2002), när dåvarande ägaren Allied Distillers lade destilleriet i malpåse. Under större delen av denna period (1996-2001) var dock mälteriet fortfarande igång. Numer köper man in sin malt från annat håll, som de flesta andra. 2005 gick destilleriet, som ett av de absolut sista, över från att elda sina pannor med kol till att elda med gas.

Denna whisky drack jag för första gången, efter att en av mina tidigare chefer, som är mycket whiskykunnig, talat om den (och destilleriet i stort) med stor entusiasm, på Stockholm Beer and Whisky Festival 2011, och jag blev helt tagen. Sällan har jag blivit så imponerad som då! Detta är en riktigt tung whisky. Samtliga femton års lagring har skett på olrosofat, vilket ger en enorm tyngd och ett tillsynes bottenlöst djup.


Doft:
Mustig, träig doft med enorm tyngd. En maltsötma om en fruktighet gömmer sig i djupet, tillsammans med en liten, diskret sälta. Efter en liten stund och lite luft i glaset så framträder fruktigheten tydligare. Torkade frukter. Russin och dadlar. Liten kryddighet, kanske en aning kanel? Rivet apelsinskal finns där också. Här kan man bli sittande länge med näsan i glaset, det tar aldrig slut! Tydligt knäckig sherry-ton finns där också.

Smak:
En intensiv maltsötma exploderar på tungspetsen direkt, som åtföljs av en släng av min sambos apelsin- och saffransmarmelad, och ett par stänk kanel och ingefära. Denna kraftiga maltkärna dröjer kvar länge, och får sällskap av intensiva ektoner och tung chokladkola från faten. En pytteliten, rostad beska finner en utmärkt danspartner i de subtila vaniljaromerna som blygt visar sig i eftersmaken. Efter en stund drar eftersmaken över åt mer av den torkade frukten som vi hittade i doften, tillsammans med en nästan lite fräscht gräsaktig ton som snarare ger en liten nick åt Speyside. Det finns helt klart en oljighet som lägger sig tungt på tungan, för att sedan fortsätta växa upp mot gommen. I den sista svansen finns saftiga, färska frukter som mandarin och persika, tillsammans med ännu mer mörk chokladkola och vanilj från faten. Liksom i doften så är detta en whisky som bara fortsätter att leverera.

Summering:
Bättre whisky i kategorin tungt sherryfatslagrad whisky, det har jag aldrig smakat. Och, för att använda ett (något modifierat) citat som funnits i familjen sedan många årtionden, bli're bättre än såhär, då kräks jag! Ord räcker helt enkelt inte till. Med tyngden från sherryn, friskheten i malten och grästonerna, och den lagom oljiga karaktären med låååååååång eftersmak är den varken mer eller mindre än spektakulär. En kontemplativ whisky, som jag tror bäst dricks i ett privat bibliotek fullt av gamla läderbundna böcker, iförd tweedkavaj, sittandes i en fin läderfåtölj framför brasan. Eventuellt med en pipa.

Innis & Gunn Rum Cask

Innis & Gunn Rum Cask
7.4%
33cl
Det egna ölskåpet
Skottland
Provad 2012-01-21


Innis & Gunn föddes av en slump, när en whiskyproducent, som hittills förblivit hemlig, experimenterade med slutlagringar på olika typer av fat, och ville ha fat som man lagrat öl på. Problemet var att ingen lagrade öl på träfat längre eftersom det var mycket billigare och mer pålitligt att använda rostfritt stål. Man var helt enkelt tvungen att uppfinna detta proverbiala hjul en gång till. Sagt och gjort, man gjorde en scotch ale som man lade på ekfat, och sen hällde ut och skickade vidare faten. En dag ringer telefonen hos hjärnan bakom det hela, Dougal Sharp, och han får reda på att personerna som jobbade med detta hade börjat dricka detta öl, och konstaterat att det var makalöst gott. Så det var ju bara att sälja. Det blev en succé, och därefter började man experimentera med andra ekfatstyper, och denna har då legat på romfat.

Innis & Gunn i sin originalform är numer Sveriges näst mest sålda flasköl. Tänka sig. Folk har börjat dricka bra öl! Själv är jag väldigt spänd på deras nya öl som ska släppas den första mars. En stout lagrad på irländska whiskeyfat. Kan bli hur bra som helst!


Doft:
Enormt fruktig och väldigt len doft. Banan och vanilj kämpar om dominansen, och det är en jämn match. En jämn, väldigt väldoftande match. Mycket krämig doft, nästan gräddig. Fruktigheten kan utan problem härledas till högkvalitativ, vällagrad rom. Man luras lätt att tro att den inte luktar så mycket. Inte sant. Den doftar massor, men är oerhört subtil och nyanserad.

Smak:
Våg efter våg av allehanda tropiska frukter, plockade direkt från träden sköljer genom munnen, varsamt innesluta i en vaniljrik grädde, med bara den minsta antydan till beska och bränt socker. Fruktigheten går över från att vara centrerad kring banan till att dra mot ananas och persikor. Balansen är oklanderlig och minst sagt imponerande. Eftersmaken är bara mer av samma, lena smakpalett. Helt fantastiskt.

Summering:
Ytterligare bevis på att ett öl inte måste vara en smakexplosion och en karaktär som är väldigt in-your-face, utan att subtilitet och balans är minst lika viktigt, om inte ännu viktigare. Att man inte måste skrika högst för att synas. Detta öl faller in i samma kategori som Drakens DIPA, öl som jag har återkommit till och köpt flera, flera gånger. Det är ett tecken på kvalité, när man inte har tröttnat efter en gång. Ett öl som jag hoppas kommer finnas kvar i många år framöver!

Sigtuna Black October

Sigtuna Black October
5%
50 cl
 Det egna ölskåpet
Sverige
Provad 2012-01-20


Sigtuna kallar detta för en schwarzbier, och den släpptes i samband med oktoberfesten, om jag inte minns helt fel, så den har alltså stått i skåpet ett tag.


Doft:
Doftar lite koda och tallbarr, som absolut hintar om tysk eller tjeckisk humle. Lätta, rostade toner som ligger ovanpå, och en liten, liten sötma som sticker igenom.

Smak:
Sötman är mest påtaglig till en början, och den rostade beskan kommer krypande lite diskret. Humlen drar ännu mer åt koda i smaken, och oljigheten från humlen blir väldigt tung och påtaglig, vilket i sin tur också hjälper till att bära upp beskan. I eftersmaken finns också små, diskreta vaniljtoner.

Summering:
En inte överdrivet komplex schwarzbier. Inte för att den typen brukar vara så enormt komplexa, men de följer en välbeprövad tysk tradition, och smakar mycket gott, icke desto mindre.

Thisted Bryghus Black Ale

Thisted Bryghus Black Ale
8.2%
33 cl
Det egna ölskåpet
Danmark
Provad 2012-01-20


Detta är en spännande jäkel. Enligt flaskan så har man använt sig av en mycket speciell teknik, närmare bestämt att man i slutet av jäsprocessen har sänkt ner uppvärmda lavastenar i vörten. Detta gör att en del av sockret som fortfarande finns kvar i från malten karamelliseras av värmen och lägger sig som ett lager runt stenarna, som sedan frigörs till ölet, och avger därigenom en angenäm sötma.


Doft:
Omedelbart ger sig en ordentlig giva amerikansk humle till känna med sin stora fruktkaraktär, tillsammans med rostade toner som påminner om mörk choklad. Sötman finns där också. Lite lakrits kikar fram på ett hörn. Till sist slår dessvärre en liten spritighet igenom som skvallrar om att det är ett starkt öl vi har att göra med här, men det blir bara en liten parentes till den enorma aromrikedom som finns här.

Smak:
Stor, rostad smak och något som påminner om mörk chokladmousse, förmodligen de kraftiga kakaotonerna i kombination med det karamelliserade sockret och den övriga maltsötman, för det är en rejäl skopa malt i detta, det kan jag lova, som om alkoholhalten inte tillräckligt vittnade om det. Humlen ger en välbehövlig fräschör för att balansera den oerhörda tyngd, nästan oljighet som detta öl har, utan att för den saken ta överhanden. Oerhört komplex smakpalett. Eftersmaken har en behaglig, välbalanserad beska och en liten smak av jasminris kokt med grönsaksbuljong. Minst sagt spännande. Som tur är så sticker inte spritigheten igenom i smaken.

Summering:
Ett av de absolut mest komplexa öl jag har druckit på länge. Dock är det oerhört välgjort och makalöst välbalanserat. Hur bryggmästaren har lyckats balansera denna extremt brokiga skara smaknyanser är för mig ett mysterium, och något som imponerar rakt igenom. Helt fantastiskt, helt enkelt. Frågor på det?

Meantime London Yakima Red Ale

Meantime London Yakima Red Ale
4%
50 cl
Det egna ölskåpet
England
Provad 2012-01-18

Meantime är ett Londonbryggeri under Alastair Hook. Ölet har fått sitt namn efter Yakima Valley, vilket är ett av de stora humleodlingsområdena i USA. Yakima Valley ligger i bergskedjan Cascade, vilket har delat med sig av sitt namn till en av de mer berömda amerikanska humlesorterna.


Doft:
Angenämt citruskaraktär från humlen. En mycket diskret sötma från karamellmalten slår igenom. Humlekaraktären är helt klart av amerikansk typ, och en gissning på just Cascade-humle ligger bra till hands, både ur ett logiskt och ett aromatiskt perspektiv.

Smak:
Ordentligt markerad humlebeska, och en inte överdriven tillämpning av torrhumling, då humletonerna från doften bara ligger lite diskret i bakgrunden och lyfter ölet. En rostad beska tar vid, och hotar att bli övermäktig då kroppen i detta öl är ganska lätt, men balanseras i sista stund av en russinaktig sötma från karamellmalten som sveper in och skapar en fin helhelt. Lång eftersmak.

Summering:
Välgjort öl som bjuder på en smakresa, från humlen i början, den rostade smaken i mitten och sötman i slutet. Ett stort plus att man på Meantime har lyckats skapa ett smakrikt och välbalanserat öl med lång eftersmak med en så pass låg alkoholstyrka. Min sambo, däremot, var inte alls förtjust i den och donerade den mot att jag gör smygreklam för hennes blogg här, så då får jag göra det, helt enkelt: http://365recept.synvinklar.se/

Oppigård Drakens DIPA

Oppigård Drakens DIPA
8.5%
33 cl
Det egna ölskåpet
Sverige
Provad 2012-01-17

För ölintresserade torde Oppigårds knappast vara ett okänt namn. De senaste åren har dalabryggeriet tagit plats som ett av Sveriges ledande mikrobryggerier tillsammans med bl.a. Nils Oscar, Nynäshamns Ångbryggeri och Slottskällan. Denna plats har de definitivt gjort sig förtjänta av, då de konsekvent släpper öl som håller oerhört hög klass, och i somras släppte de just en begränsad utgåva av Drakens. Bryggt på ett recept efter tre herrar som vann SM i hembrygd öl 2010, så är detta ett av de få öl som jag har köpt flera gånger, tillsammans med North Coasts Old Stock Ale och BrewDogs/3 Floyds Bitch Please.


Doft:
Mumma! Ett enormt djup som bjuder en att begrava näsan djupare och djupare i glaset. Etiketten anger att "Rejäla givor amerikansk humle" har använts, och det är definitivt sant. Det som sticker ut mest är doften av ananas. Denna kompletteras av toner från passionsfrukt, som får mig att fundera på om en av givorna kan ha innehållit ett par nävar av min kära favorit, Chinook-humle kanske... En lite lätt rökig, nästan medicinal ton, tänk Laphroaig, finns gömd där någonstans i djupet också.

Smak:
Ananasen går definitivt igen i smaken som fanbärare i denna parad av smaker. Även passionsfrukten kan anas, men framförallt så blir tungan anfallen av en pepprig eldighet, som tvivelsutan vittnar om det faktum att denna buse ligger på 8.5%. Men så sprutar drakar också eld! Men kalaset slutar inte där. För varje klunk (som för säkerhets skull bör tas med ganska stora mellanrum, om kalaset inte ska bli alltför roligt, sådär en måndagskväll/natt) så uppenbarar sig nya smaker. Framförallt så låter sig malten föra lite liv efter att humletonerna har bedarrat, och övergått i toner som drar åt kåda och nyklippt gräs.

Summering:
Ett öl som tar en hel kväll att bli kompis med. En riktig bjässe som både flyger högt och sprutar eld, så den gör definitivt skäl för sitt namn så att säga. Helt klart en personlig favorit, som dessvärre knappast går att få tag på längre.

En dansk dubbel från BeerHere

Igår blev det en sväng till Bishop's Arms för att roa sig med Kryddans quiz och därtill avnjuta lite bra öl. Efter att ha chansat utifrån det som stod på griffeltavlan och valt ut två gästöl så visade sig att det blev dubbelt upp av IPA från BeerHere, Executioner IPA och Hopfix Rug IPA. Inte helt fel, med andra ord.

BeerHere hör till den nya danska skolan av bryggare tillsammans med Mikkeller, Amager, Ærø, Hornbeer m.fl, som tar bryggkonsten till helt nya nivåer. Detta är inte Tuborg eller Carlsberg, det kan jag lova er! Här är råvaran i fokus för att skapa ett så enastående öl som möjligt. Och att man lyckas verkar vara betydligt mer regel än undantag här.

-------------------------------------------------

BeerHere Executioner IPA
6%
40 cl
The Bishop's Arms, fat
Danmark
Provad 2012-01-15 



Doft:
Här är det ingen tvekan om saken. Detta är i allra högsta grad en amerikans-inspirerad IPA med en riktigt ordenltig skopa humle i, både före och efter mäskning. Härliga tropiska frukttoner och en liten, liten hint om en kryddighet också. Har dock lite svårt att pricka in några exakta humlesorter här, eftersom det inte är något som sticker ut alltför mycket. Väldigt fullmatad doft och får mig väldigt spänd inför första klunken.

Smak:
Smaken bara bekräftad det näsan redan har berättat. Det är amerikanskt så det står härliga till. En enorm, fruktig smak exploderar på tungan. Alla olika frukter går inte att räkna upp. Någonting får mig dock att tro att en av humlesorterna i alla fall bör kunna vara Citra. Det finns också en angenäm kryddighet med tydliga toner av kanel. Väldigt gott, var det i alla fall. Det glädjer mig att kunna konstatera att man varit mycket generös med bitterhumle också, för det finns få saker som kan sänka ett öl på samma sätt som ett kraftigt torrhumlat öl med en enorm fruktighet, men som inte har beskan för att bära upp det. Då kan man lika gärna dricka multivitamindryck, smakar ungefär likadant och är dessutom bra mycket nyttigare!

Summering:
Ett helamerikanskt danskt öl i allt väsentligt, bortsett alkoholhalt. Här har man haft vett nog att hålla igen på ganska rimliga 6 volymprocent, istället för amerikanernas tendens till att skena iväg uppåt 8-9%. På det hela taget ett välgjort och välbalanserat öl med en avvägning mellan frukt, beska och kryddighet.



-------------------------------------------------
BeerHere Hopfix Rug IPA
 6.5%
40 cl
The Bishop's Arms, fat
Danmark
Provad 2012-01-15


Doft:
Även här har vi fruktigheten från en modern, amerikanskinspirerad IPA, men med en annan uppsättning hulesorter. Den kryddigheten man känner igen ifrån rye whisky finns där djupt ner någonstans också, vilket ju är logiskt då "rug" betyder just råg på danska.


Smak:
Något större kropp än Executioner, eller så är bara inte humlen riktigt lika påträngande, kan vara svårt att avgöra. Beskan är också något mindre. Men även i detta fallet så följer doft och smak varandra på ett väldigt välgjort och välstrukturerat sätt. Humletoner av tallbarr får mig att tro att här finns i alla fall en viss del av humlen är av europeiskt ursprung.


Summering:
Inte mycket att tillägga, utan bara att konstatera att vi har ytterligare ett oerhört välgjort öl i glaset, med fin balans mellan arom- och bitterhumle.

Domaine de Carbonnieu Sauternes 2006

Domaine de Carbonnieu Sauternes 2006
14%
37.5 cl
Den egna vinkällaren
Frankrike
Provad 2012-01-14

Dags för ett sött vin. Och finns det något bättre ställe att börja detta med än i de söta vita vinernas högborg, Sauternes? Troligtvis inte. Just denna vingård är det snålt med information om, och man kan bara innerligt hoppas att de är bättre på att göra viner än vad de är på webdesign!


Doft:
Intensivt söt doft med en antydan till botrytis. Viss druvig karaktär med saftiga, färska persikor och en liten anstrykning av honung. En liten, liten hint om mandelmassa eller marsipan.

Smak:
Väldigt, väldigt söt smak, på gränsen till simmig konsistens. Druvigheten har en tydligare plats i smaken än i doften. Väldigt len och diskret fatkaraktär som bara förstärker honungstonen i smaken utan att ta någon större plats. Mycket imponerande balans. Fruktigheten finns i bakgrunden och utgör en duk som de övriga smakerna får måla på.

Summering:
Ett väldigt välbalanserat vin som klarar av att bära upp den intensiva sötman. Väldigt friskt, trots sin ålder. Det som imponerar mest är faten, som gör sitt jobb så väldigt lagom och bidrar till att balansera smaken på det viset. Det är inte för inte som Sauternes brukar vara synonymt med kvalité!

Hansen Echter Übersee Rum Blau 40

Hansen Echter Übersee Rum Blau 40
40%
37,5 cl
Det egna spritskåpet
Jamaica
Provad 2012-01-13
 

Det faktum att sökningar på denna rom nästan uteslutande ger drinkrecept kanske säger något om kvalitén på den. Nåväl. Som kvasiprofessionell dryckesbloggare extraordinaire så får man svälja sina fördomar och ge den en ärlig chans. Here we go!


Doft:
Kraftig sötma, precis som man väntar sig. Finns dock en fruktighet och en rondör som inger hopp. Diskreta vaniljstråk, i samverkan med färgen tyder ju ändå på att denna rom har sett en viss tid på fat, och vad jag känner hittills så är det inget fel på faten. Fruktigheten har jag dock svårt att placera, men jag lutar åt honungsmelon. Luktar inbjudande hur som helst. Vi provar!

Smak:
Det var definitivt inga fel på faten, snarare tvärt om, de är nästan lite för pigga och tar för mycket plats. Lagom rostade dock, och ger bara en hint av bitterhet som väger upp den intensiva frukten och sötman. Frukten har jag nu kunnat artbestämma till en kombination av honungsmelon, vattenmelon (det ljusa av fruktköttet, det närmast skalet, ni vet) och lite persika. Ingen dum kombination, om ni frågar mig. Faten har bara precis hunnit avge en lite lätt kryddighet och små vaniljtoner. Frisk, pigg och inte alltför tung. Faktiskt välbalanserad, även om faten börjar ta över efter en stund i eftersmaken.

Summering:
En lagrad rom av det enklare slaget, och inget fel med det. Ett gyllne mellanläge mellan drinkblandarrom och tung avec. Inte alls dumt, faktiskt.

Samuel Smith's Nut Brown Ale

Samuel Smith's Nut Brown Ale
5,0%
35,5 cl
Det egna ölskåpet
England
Provad 2012-01-13

Bryggeriet är det äldsta i Yorkshire, grundat 1758 i Tadcaster, men övergick i familjen Smiths ägo först 1847. Man är ett oberoende bryggeri, alltså man tillhör ingen av de stora dryckeskoncernerna, som Anheuser-Busch InBev (som äger Beck's, Budweiser, Leffe etc.), Diageo (Guinness, Smirnoff, Bailey's, Johnnie Walker m.fl.) eller liknande marknadsdominerande jättar. Vidare äger man också cirka 300 pubar i Storbritannien, varav 24 stycken i London är delaktiga i "the Ayingerbrau challenge", där ett lag skall gå runt och förtära 24 halvpints på 24 olika pubar på så kort tid som möjligt, där rekordet för ett par år sedan innehades av ett lag från Metropolitan Police!

Bryggeriet utmärker sig också genom att producera företrädelsevis veganskt (!) öl.


Doft:
En viss knäckighet blandat med russinsötma, samt en typiskt brittisk, blommig humleton är de tydligaste dofterna, utöver det är det faktiskt ganska svagt doftande. Luktar man djupare, så att man nästan får en del av den flyktiga skumkronan på nästippen, så framträder en nästan lite tvålliknande karaktär. Hur kan detta smaka egentligen?

Smak:
Betydligt bättre än vad näsan gav förvarning om! Ingen tillstymmelse till tvålighet här inte. I övrigt stämmer doft och smak väl överens. Knäckighet, viss sötma och ljuvlig, engelsk humle. Ganska lätt munkänsla, men eftersmaken dröjer sig kvar länge. Mestadels i en ganska påtaglig beska som övergår i en nötig, torr finish med en liten, liten restsötma.

Summering:
Detta är inget jättespektakulärt. Förvänta dig inte en massivt torrhumlad amerikansk fruktbomb som påminner om multivitamin och som stolt radar upp humlesorter av alla möjliga sorter på etiketten, som ju annars är väldigt populärt just nu. Detta är öl. Varken mer eller mindre. Och ibland, antingen till en bit mat eller helt enkelt som omväxling till ovannämnda humlemonster, är just det vad som behövs. Här följer man KISS-principen (Keep It Simple, Stupid) och gör ett hederligt, gammaldags kvalitétsöl. På intet sätt ett cirkusnummer, men tveklöst välgjort och balanserat.

The Shipyard Longfellow Winter Ale

The Shipyard Longfellow Winter Ale
5.9%
65 cl
Det egna ölskåpet
USA
Provad 2012-01-12

Det tycks inte finnas mycket info om detta öl, annat än att det bryggs i Maine i nordöstra USA, och att dem bryggs till äran av poeten Henry Wadsworth Longfellow, vilket inte säger mig särskilt mycket.


Doft:
Mycket tydligt rostad karaktär, med en viss rökig ton och torkade frukter. Lite russin och lite daddlar skulle jag vilja säga. Även den kryddighet man har kommit att förvänta sig av vinteröl gör sig påmind när man doftar djupt, mycket diskret. En sötma som påminner om kokos finns där någonstans djupt nere också.

Smak:
Väldigt, väldigt lätt känsla i munnen, inte tillnärmelsevis lika tung som man kan förvänta sig att en vinterporter skall vara, framförallt inte av den styrkan. Jag drar mig för att säga blaskig, men det är inte långt borta. Smaken skriker dock porter lång väg. En tydlig sötma mot en ridå av tunga kaffe- och kakaosmaker, ganska så hårt rostad. Dock finns fruktigheten hela tiden där som en kärna, tillsammans med en väl avvägt maltsötma. Eftersmaken bjuder på lakrits, lite blandade kryddor och en väldigt lätt rökighet.

Summering:
En väldigt lätt vinterporter, men absolut inte dålig. Har ungefär samma tillämpningsområde som en schwarzbier, och gick mycket bra ihop med ett par hemmagjorda wienerschnitzlar!

Ardbeg Uigeadail

Ardbeg Uigeadail
54.2%
The Bishop's Arms Lund 
Skottland, Islay
Provad 2012-01-11

Ardbeg är känt för att producera kopiöst rökig whisky, och skryter med att ha den tyngst torvrökta åldersangivna standardbuteljeringen på Islay (deras tioåriga), och därmed också i världen. Ardbeg stängdes tillfälligt ner mellan 1986 och 1997, och endast ett fåtal fat från innan stängningen finns kvar (och de kostar dessutom skjortan!). Detta innebär att den allra största delen av Ardbegs fatlager är väldigt ungt, och därför väljer man att buteljera utgåvor som Uigeadail, Corryvreckan, Blasda och Supernova som saknar åldersbeteckning, då man får använda sig av whisky som är så ung som tre år (vilket är minimum för att ens få kallas "whisky" i Skottland), och spara en del av sitt lager för att skapa sina standardbuteljeringar på exempelvis 10 och 17 år.

Uigeadail tar sitt namn efter sjön där Ardbeg hämtar sitt vatten, den är varken kylfiltrerad eller färgad med karamellfärg, och buteljeras vid "cask strenght", och ovanstående punkter är ett plus i min bok i alla fall. Den har till viss del lagrats på sherryfat, vilket ger en djupare både färg och smak än övriga Ardbeg jag har smakat, och sherryfat ger generellt sett, beroende på vilken typ av sherry som har legat på faten, smaker som mörk chokladkola, läder och russin.


Doft:
Massor av karaktäristiskt torr torvrök med lite gummiaktiga toner, och alkoholstyrkan ger sig till känna direkt. Under röken ligger definitivt den fruktighet man förknippar med Ardbeg; friska citrusfrukter som kontrasterar härligt med röken, tillsammans med en maltig sötma. Jag får även en liten doft av persikor och vanilj. På det ligger ett litet lager rostat muscovadosocker som påminner mig om crème brûlée. Detta börjar ju lovande!

Smak:
Tungt oljig på tungan, som snabbt övergår till en enorm maltexplosion i ett hagel av gummikulor och brända bildäck. Med sådana smaker så är det alltid svårt att balansera bitterheten som kommer efter, men här har verkligen Ardbeg gjort sig förtjänta av Jim Murrays lovord, för här är balansen fulländad, och trots att faten känns ganska hårt rostade så tar bitterheten aldrig överhanden. Efter att den första rökvågen har sköljt över tungan och bak till svalget så gör just Ardbeg-citrusen entré, åtföljd av en diskret, trevlig sälta, som leker en lång stund med varandra på tungan. Efter detta kommer det en kärna av fatets vanilj- och kokostoner som innesluts i ett ordentligt lager chokladkola, vilken vittnar om sherryfaten. Ingenstans kommer den spritiga smäll man väntar på, och Uigeadail känns inte starkare än en vanlig tioårig Ardbeg med sina 46%. Ett så mäktigt bakverk som detta, med sin fruktighet, kola, sälta och vanilj i perfekt harmoni skulle till och med göra Jan Hedh (en av landets främsta konditorer, sambos anm.) avundsjuk!

Summering:
Något spretig i smaken, vilket tydligt vittnar om dess ungdom. Detta skall dock inte tas som något negativt! Whisky behöver absolut inte vara "old enough to buy it's own scotch" för att vara bra, det är en seglivad myt! Trots en viss spretighet så stoltserar den med ett djup som ytterligare pekar på sherryfatens inflytande. En riktig käftsmäll med sin nyanserade, komplexa och inte minst intensiva smakpalett. Den gör en entré värdig John Rambo, och går ingen förbi. En whisky som tar både tid och plats, och kräver ett visst mått av respekt och tålamod för att bli kompis med.

Glenfiddich Rich Oak 14 år, och hur jag provar whisky

Hur jag provar whisky
Jag häller upp whiskyn i ett för ändamålet avsett glas, ett tulpanglas på fot. Vissa purister argumenterar för Glencairnglaset som det enda äkta whiskyglaset, men jag förespråkar det på fot, då det gör det lättare att värma upp whiskyn, och tulpanformen är ett måste för att låta whiskyn andas och samtidigt samla aromerna. Sen är det läge på att sätta sig i en bekväm fåtölj, för man kan bli sittande en stund. Sedan greppar jag glaset så att jag kupar själva tulpanen med högerhand, och placerar andra handflatan över glasets öppning (efter att ha försäkrat mig om att handen är ren och inte avger dofter som kan störa bedömningen), och värmer whiskyn. Att ha is i är bara till att glömma, den har sin plats på andra ställen, och första gången jag provar en whisky har jag aldrig vatten i.

Hur vet man att man har värmt upp den tillräckligt? När man tittar på glaset så börjar glasets väggar upp emot kanten att bli immiga. För att låna ett citat från Jim Murray, "this will be the best news you've had all year. Thist means that you're alive!" Du har nu lyckats värma upp whiskyn tillräckligt mycket för att det ska bli kul att dricka den.

Då har du fått fart på aromerna i glaset, och även satt en del av de lättare alkoholerna i rörelse, som kommer börja fly när du tar bort handen. Ta bort handen och dofta försiktigt. Flera, korta inandningar genom näsan med glaset på behörigt avstånd. Överkanten på glaset i höjd med överläppen, ungefär. Att göra som vissa man kan se på krogen, och köra ner hela kranen i glaset och dra ett par djupa andetag får bara den följden att dessa lätta, flyktiga alkoholer får härja fritt i näsan, och sen känner du inte mycket till doft längre, och då är det bara att hälla ut whiskyn, för då har du sabbat dina sensoriska organ, och det är ganska meningslöst att fortsätta. Att dofta får ta sin tid. Efter en stund så kan man föra glaset närmare näsan, eller näsan närmare glaset, om man tycker att det är lättare, och ta lite längre andetag, men det är fortfarande inte så att näsan ska ner i själva glaset, glaset samlar aromerna på ett behagligt sätt precis ovanför kanten.

Sen är det dags att smaka. Ta en lite lagom stor klunk, inte för stor och inte för liten. Vad som är lagom avgörs av hur bredflabbad du är, vissa behöver ganska mycket mer än andra, men det ska räcka till att skölja runt i munnen så att hela tungan och gommen kommer i kontakt med whiskyn. Richard Patterson säger att man ska skölja runt den i så många sekunder som whiskyn är år gammal. Nåja, det behöver man kanske inte sitta med stoppur och kontrollera, för att inte tala om att det blir jobbigt med whisky som är 30 år och äldre! Luta periodvis huvudet bakåt och öppna munnen, låt fler lätta alkoholer fly sin kos och låt aromerna komma i kontakt med syret. Sen är det bara till att svälja. Sen börjar det roliga. Vad känner man egentligen? För att lära sig vad som smakar vad, och var smakerna kommer ifrån, det tänker jag inte ta här, för det skulle bli en bok av det till slut. Faktum är att om man är intresserad, så är det justa att gå ut och köpa en bok det bästa man kan göra. Eller böcker. Det blir lätt plural, inte minst under bokrean. Det finns många bra böcker och det är nyttigt och lärorikt om man verkligen är intresserad. Fast risken med att läsa dessa böcker är att lite av magin och mystiken kring whiskyn försvinner när man inser att de flesta destillerierna fungerar mer som laboratorier där man sysselsätter sig med att mäta procentsatser av alfa- och betaamylas i skalet på malten för att vara klar på när nästa steg i tillverkningsprocessen ska ta vid...

Nåväl, en mindre uppsats senare så är den första whiskyn upphälld i glaset och väntar på mig. Hoppas att ni kommer tycka att detta är lika intressant som jag gör!

----------------------------------------------------------------

Glenfiddich Rich Oak
40%
20 cl 
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Speyside
Provad 2012-01-10

Glenfiddich brukar kallas för whiskyvärldens McDonalds. Detta i sig är väl inte jättemärkligt eftersom Glenfiddich är ett av världens största whiskydestillerier, och är en av de singelmalter som säljer i särklass bäst, både i Sverige och i övriga västvärlden. Det spelar nästan ingen roll hur sunkigt haket som du knallar in på är, och vart du än befinner dig, risken att det inte står en flaska Glenfiddich 12 där på hyllan är näst intill obefintlig. Sen ska man ha klart för sig att Glenfiddich var praktiskt taget det destilleri som på egen hand populariserade konceptet med att sälja sin whisky som singelmalt under 1960-talet, då det, i ännu större utsträckning än idag, var blended whisky som dominerade marknaden (som fortfarande har över 90% av marknadsandelarna på den globala whiskymarknaden). Singelmalt direkt från destilleriet, det var bara något som lokalbefolkningen drack i brist på annat. Nu ser det lite annorlunda ut!

Denna utgåva är som sagt fjortonårig, och efter dessa fjorton år slutlagrad i "upp till tolv veckor" på nya fat av dels amerikansk och dels spansk ek. Den lanserades, mig veterligen, 2010 och tillhör Glenfiddichs "rare and reserve whiskies", alltså inget permanent tillskott till deras standarduteljeringar (vilka ligger på 12-, 15-, 18-, 21- respektive 30-åriga).


Doft:
Visst luktar här nya, friska ekfat! En massiv fruktighet ligger i botten och väntar på dig, något som man helt klart känner igen från deras tolvåriga standardbuteljering, framförallt mycket päron. Den fräscha eken ger en tydligt markerad kryddighet. Tydliga vaniljstråk efter en stund i glaset vittnar ytterligare om fatens inflytande.

Smak:
Maltsötman smeker tungan och gommen allteftersom den växer i munnen och övergår i samma fruktighet som doften tidigare skvallrat om, som gifter sig väldigt väl med kryddigheten och den rostade fatkaraktären. Pärontonerna är ännu mer påtagliga för tungan än för näsan, och blir när de är som mest intensiva nästan artificiella i sin karaktär, tänk en isglass med päronsmak!

Denna underbart intensiva päronsmak, blandad med fatkaraktären kan närmast beskrivas som att du tagit isglassen och pudrat den med kakao och vaniljsocker, där vaniljen tar över från fatets kryddighet i eftersmaken innan den sakta försvinner. Kryddigheten och den rostade fatkaraktärens bitterhet tar dock överhanden lite i slutet och lyckas nästan dölja den långa, saftiga fruktigheten som nu har spridit sig i hela munnen och lämnar ett behagligt oljeskikt på tunga och gom i sin generösa, långa eftersmak som hintar om chokladkola och en liten nötighet. Erbjuder ett betydligt större djup än vad doften har gett antydan till.

Summering:
Ett välgjort exempel på balans. Balans mellan maltens sötma och fatens inverkan. Frukt som möter vanilj, trä och mustiga kryddor. Som sagt så faller den lite i eftersmaken där det kolade fatets bitterhet. Men det kunde helt klart varit avsevärt mycket sämre.

Första inlägg och en liten introduktion

Efter en hyfsat stor efterfrågan under ett par av de ölprovningar jag höll under hösten och vintern så har jag nu äntligen kommit loss och startat en blogg om vad det är för allt smått och gott som jag häller i mig. Från början var det tänkt att bara handla om öl, då folk fick nys om att jag är en sådan hopplös nörd som skriver ner precis alla nya ölsorter jag provar, och sedan jag började dricka öl för ungefär fyra år sedan kommit upp i, till dags dato, 438 stycken, och det var att följa just detta som folk var lite småintresserade av att följa. Men eftersom jag numer dricker ungefär lika mycket whisky som jag dricker öl så tänkte jag att då är det väl lika bra att ta med det också, det finns ju folk som är intresserade av det också.

Så då kändes det ju lika bra att ta med allt av dessa slag, så allteftersom så kommer det väl trilla in, utöver en hel del öl och whisky, en och annan bourbon, lite starkviner, kanske en eller annan rom eller cognac.

Jag lär väl hålla folk uppdaterade på var och när jag har mina nästa provningar om någon skulle vara intresserad av att trilla in, så jag hoppas det kan vara något som tilltalar mina eventuella läsare.

Skål!
/Jäger