Ardbeg Uigeadail

Ardbeg Uigeadail
54.2%
The Bishop's Arms Lund 
Skottland, Islay
Provad 2012-01-11

Ardbeg är känt för att producera kopiöst rökig whisky, och skryter med att ha den tyngst torvrökta åldersangivna standardbuteljeringen på Islay (deras tioåriga), och därmed också i världen. Ardbeg stängdes tillfälligt ner mellan 1986 och 1997, och endast ett fåtal fat från innan stängningen finns kvar (och de kostar dessutom skjortan!). Detta innebär att den allra största delen av Ardbegs fatlager är väldigt ungt, och därför väljer man att buteljera utgåvor som Uigeadail, Corryvreckan, Blasda och Supernova som saknar åldersbeteckning, då man får använda sig av whisky som är så ung som tre år (vilket är minimum för att ens få kallas "whisky" i Skottland), och spara en del av sitt lager för att skapa sina standardbuteljeringar på exempelvis 10 och 17 år.

Uigeadail tar sitt namn efter sjön där Ardbeg hämtar sitt vatten, den är varken kylfiltrerad eller färgad med karamellfärg, och buteljeras vid "cask strenght", och ovanstående punkter är ett plus i min bok i alla fall. Den har till viss del lagrats på sherryfat, vilket ger en djupare både färg och smak än övriga Ardbeg jag har smakat, och sherryfat ger generellt sett, beroende på vilken typ av sherry som har legat på faten, smaker som mörk chokladkola, läder och russin.


Doft:
Massor av karaktäristiskt torr torvrök med lite gummiaktiga toner, och alkoholstyrkan ger sig till känna direkt. Under röken ligger definitivt den fruktighet man förknippar med Ardbeg; friska citrusfrukter som kontrasterar härligt med röken, tillsammans med en maltig sötma. Jag får även en liten doft av persikor och vanilj. På det ligger ett litet lager rostat muscovadosocker som påminner mig om crème brûlée. Detta börjar ju lovande!

Smak:
Tungt oljig på tungan, som snabbt övergår till en enorm maltexplosion i ett hagel av gummikulor och brända bildäck. Med sådana smaker så är det alltid svårt att balansera bitterheten som kommer efter, men här har verkligen Ardbeg gjort sig förtjänta av Jim Murrays lovord, för här är balansen fulländad, och trots att faten känns ganska hårt rostade så tar bitterheten aldrig överhanden. Efter att den första rökvågen har sköljt över tungan och bak till svalget så gör just Ardbeg-citrusen entré, åtföljd av en diskret, trevlig sälta, som leker en lång stund med varandra på tungan. Efter detta kommer det en kärna av fatets vanilj- och kokostoner som innesluts i ett ordentligt lager chokladkola, vilken vittnar om sherryfaten. Ingenstans kommer den spritiga smäll man väntar på, och Uigeadail känns inte starkare än en vanlig tioårig Ardbeg med sina 46%. Ett så mäktigt bakverk som detta, med sin fruktighet, kola, sälta och vanilj i perfekt harmoni skulle till och med göra Jan Hedh (en av landets främsta konditorer, sambos anm.) avundsjuk!

Summering:
Något spretig i smaken, vilket tydligt vittnar om dess ungdom. Detta skall dock inte tas som något negativt! Whisky behöver absolut inte vara "old enough to buy it's own scotch" för att vara bra, det är en seglivad myt! Trots en viss spretighet så stoltserar den med ett djup som ytterligare pekar på sherryfatens inflytande. En riktig käftsmäll med sin nyanserade, komplexa och inte minst intensiva smakpalett. Den gör en entré värdig John Rambo, och går ingen förbi. En whisky som tar både tid och plats, och kräver ett visst mått av respekt och tålamod för att bli kompis med.