43%
70 cl
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Islay
Provad 2012-03-05
Håll i er, gott folk, för detta kan bli en lång en! Det var denna whisky, i goda vänners lag på Haket i Göteborg en regnig kväll i slutet av oktober för 2½ år sedan som fick mig att verkligen börja älska whisky, och förstå vilket djup en whisky kan ha. En av pärlorna på Islay (att säga att man tycker den är bäst är däremot lite riskabelt, eftersom man riskerar att få stormpatrullen av Ardbegfanatiker på halsen, så det gör vi inte...), och ett av de äldsta också, då de fick sin licens redan 1816.
16-åringen är deras enda egentliga standardutgåva, men i perioder (med en ny utgåva på väg) så släpper man också en 12-årig cask strength samt olika årgångar av deras Distillier's Edition, som också ska hålla 16 års ålder, men är slutlagrade på Pedro Ximénes-fat, där den senaste utgåvan, av årgång 1995, är den första som bär signaturen från nya distillerichefen Georgette Crawford, som tillträdde posten vid en så ringa ålder som 32. Därigenom, samt hennes position inom Diageo, och även med ett stort ansvar på systerdestilleriet Caol Ila, och är således personligt ansvarig för ungefär 8 miljoner liter nysprit om året. Men efter en provning ledd av henne (med godbitar som Caol Ila 25 och Talisker 30), så råder det ingen tvekan i min mening att hon är helt rätt för jobbet! Men så är hon född på Islay som dotter till en ägare till en pub, och har väl praktiskt taget whisky i blodet sedan födseln.
Men men, dags att dricka denna gudarnas nektar!
Doft:
Tungt oljig och rökig. Lite uttorkande och dammig, förmodligen på grund av att de envisas med att tillsätta karamellfärg (E150) i sin whisky (snälla sluta!). Raps- och sesamolja, där det senare förmodligen kommer från de ganska hårt rostade faten, vilket i sin tur också bidrar med en del naturligt förekommande karamelliserat socker. De rostade faten ger ifrån sig en angenäm, bränd beska. Sälta, tång och tjära. Jämförs ofta med att sitta på en nytjärad brygga i Lagavulinbukten, och det är väl inte alldeles långsökt. All denna mäktiga tyngd lyfts upp av lätta och eleganta blommiga övertoner.
Smak:
Tjära, sälta och tung, våt och fläskig rök. Nu börjar ni nog snarast slicka på bryggan, samtidigt som vi grillar en köttbit på den! Den uttorkande dammigheten finns där, och lägger ett litet lager sågspån på tungan, men oljigheten tvättar bort detta och får det återigen att vattnas i munnen. Rostade fat och ytterligare lite karamelliserat socker, samt en oväntad släng av att tugga på senapskorn, samt saffran. Blommigheten från doften växer med tiden och kontakt med luften, och får hela gommen att resa sig, tillsammans med en långsamt krypande, intensivt söt maltexplosion som sprider sig i munnen. Smaken tar helt enkelt inte slut! Oljigheten och saffranssmaken hänger kvar länge, länge, med distinkta rökpuffar som för med sig lite mer tång kommer i vågor.
Summering:
Makalöst komplex. Liknar ingenting jag någonsin har druckit, har ett majestätiskt djup, men ändå en frisk blommighet och lite spänst kvar. Välbalanserad och på gränsen till perfekt, om man bara hade kunnat skippa karamellfärgen, som torkar ut tungan lite mer än vad som är önskvärt. Men inte ens det drar ner intrycket av värdighet och pondus som finns i denna dryck. Ingen whiskyhylla är komplett utan en flaska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar