Monk's Stout Dupont

Monk's Stout Dupont
5.2%
33 cl
Det egna ölskåpet
Belgien/Sverige
Provad 2015-04-07


Monks och Dupont. Stout och saison. Kan det fungera?

Doft:
Det finns en klart belgisk ton i jästkaraktären. Frisk och kryddig, drar mot viol. I grunden finns en klart rostad ton, men lätt nog för att inte vara bränd. Aromerna fungerar ihop i alla fall. Lite små saker som pekar åt vaniljhållet. Mörkt vörtbröd och lite torkad frukt.

Smak:
Stouten dominerar. Det mörka brödet ligger kvar, och det är fortfarande rostat snarare än bränt. Lite som skorpan på en sirapslimpa. Drag av vattenpipetobak utan klumpiga, artificiella smaker, fyller ut mellanregistret. Det finns även en nästan kumminartad kryddighet finns också, med en liten syra som hjälper till att lyfta upp helheten för att göra en lätt och elegant stout. Syran fungerar även ihop med dragen av torkade frukter, främst russin.

Summering:
Långt ifrån dagens ideal med jättetunga, fatlagrade imperial stouts med en liten restsötma, snarare en fräsch, lätt och elegant stout. Mycket trevligt möte mellan Dublin och Bryssel.

Eggenberger Samichlaus 2013

Eggenberger Samichlaus 2013
14%
33 cl
Det egna ölskåpet
Österrike
Provad 2015-04-06


Samichlaus bryggs en gång om året, den sjätte december, och är dubbelbock som heter duga. Det lär en gång ha varit världens starkaste öl med sina 14%, men det är ju som bekant ganska länge sedan. Jag har druckit ett antal årgångar av detta, och finner att det konsekvent blir bättre med i alla fall ett par års lagring, utöver de tio månader som man lagrar ölet på bryggeriet innan det släpps till försäljning.

Doft:
Stor och oerhört maltig doft. Blommig och fullpackad av torkade frukter. Rosor dominerar, och följs upp av överraskande lätta toner av fläderblommor. Sedan kommer tyngden! Läder och tobak i mängder, som följs åt av massvis med torkade frukter. Persikor, aprikoser, dadlar och plommon i överflöd. På lite drygt ett år så har en härlig, lite lätt oxiderad, mognadston hunnit framträda, vilket skjuter helhetsintrycket mot en kraftfull, vällagrad mörk rom.

Smak:
Först möts vi av en enorm tyngd. Stor, fyllig maltkropp som drar mot honung, mörk sirap och russin inleder det första angreppet mot smaklökarna, och det är bara den första vågen som brutalt ger sig på tungan i sann George Foreman-anda. Efter detta följer snarast en grace som för tankarna till en ung Cassius Clay, och dansar runt med en förvånande bärighet som inte alls finns i doften. Körsbär, vildhallon och mogna jordgubbar lyfter upp detta monster och gör den förvånansvärt pigg och vital för att ha en matchvikt på 14%.

Summering:
Ett öl i kvadrat som ändå aldrig tappar styrfarten. Det räckte med råge att dela en flaska på två personer, och den räckte länge. Det finns ytterligare en till i skåpet, och jag tänkte ge den något år till i alla fall.